1950-talet

Några av de mest synbara trenderna inom filmen på 1950-talet var den nya ungdomsgenerationen. De gjorde uppror mot föräldrarna och deras omsvärmade rock ’n’ roll stod för tongångarna i musikalen Rock Around the Clock (1956). Av de mest tongivande Hollywood-stjärnorna under decenniet var Burt Lancaster, Marilyn Monroe och Kirk Douglas.

Hollywoodfilmerna kom under 1950-talet att ta upp ämnen som tidigare varit undanstoppade eller nedtonade såsom rasism, ungdomsbrottslighet och knarkmissbruk. Mannen med den gyllene armen (The Man with the Golden Arm, 1955) med Frank Sinatra i huvudrollen är ett exempel på det senare. Inte minst ungdomskulturen märktes alltmer och två av de nya stjärnskotten Marlon Brando och James Dean spelade huvudroller i filmer som Vild Ungdom (The Wild One, 1954) och Ung Rebell (Rebel Without a Cause, 1955).

Televisionens betydelse för filmen

Guldåldern för det amerikanska TV-dramat brukar räknas till den ungefärliga perioden 1949–1960. Många av TV-serierna kretsade kring vardagsrelaterade ämnen och detta kunde också märkas på decenniets filmproduktion. En stramare realism uppvisades i flera filmer där vardagliga motiv stod i fokus. Det var långt ifrån eposet eller melodramat i filmproduktioner som Marty (1955) och 12 edsvurna män (12 Angry Men, 1957) – båda hade framgångsrika TV-dramer som föregångare och var bara två av många exempel på TV-dramer som omstöptes för filmformatet.

TV-serier var också en möjlig språngbräda till en filmkarriär i Hollywood. Marlon Brando, James Dean och Paul Newman hade alla gått från teaterscenen via televisionen till filmduken. Detsamma gällde flera stora regissörer, inklusive Robert Altman och Sidney Lumet.

Flera innovationer kom till i syfte att överträffa televisionen och göra bioupplevelsen till något extra, där färg och bred duk var de viktigaste konstgreppen från filmindustrin mot televisionen. Krigsfilmen Halls of Montezuma (1950) var filmad i Technicolor (färg-TV kom först under 1960-talet) och i trailern deklameras att "Only the motion picture screen is big enough ... to bring you scope and action as vast as this!". År 1952 lanserades Cinerama som ett nytt bildformat med tre separata projektorer som gjorde bilden tre gånger så bred. Det var dock dyrt att göra filmer för tre projektorer och snart övergick man från att använda det gamla filmformatet med 35 millimeters bredd till 70 millimeters vidfilm som blev en ny standard.

Svarta skådespelare i Hollywood

Precis som i övriga samhället var färgade länge åsidosatta inom den amerikanska filmindustrin. I det tidiga Hollywood sågs färgade sällan till alls i filmer. När svarta väl syntes handlade det om mindre roller och karaktärerna var ofta uppassare eller i liknande tjänande roller där de dessutom ofta framställdes dumma och jönsiga. Under 1950-talet skulle skådespelaren Sidney Poitier bli en förgrundsgestalt då han valde bort stereotypa karaktärsroller för svarta. I stället betonade hans filmkaraktärer ofta rasfrågor och han kunde bland annat ses som en ung student i Blackboard Jungle (1955) och som förrymd fånge i The Defiant Ones (1958).

Kommunistskräcken tar sig avtryck

En mörk fläck i den amerikanska filmhistorien kom med McCarthy-förhören där en kommitté tillsätts för att utreda icke-amerikanska aktiviteter, vilket i klartext betydde politiskt oliktänkande under kommunistiska förtecken. Det hela grundade sig på misstanken att det fanns kommunister och ifråga om filmbranschen att dessa spred förtäckt ”röd” propaganda i sina filmer. En del inom branschen valde i rädsla att ställa upp på förhören och angav även kolleger med oönskade politiska sympatier. De som utpekades eller vägrade svara på frågor blev i många fall svartlistade.

© Oskar Strandberg för Filmhistoria.se

‹ Förra del i filmhistorien: 1940-talet Nästa del i filmhistorien: 1960-talet ›

Källor:
Filmboken (2004), Elisabet Nemert och Gunilla Rundblom
Film (2007), Ronald Bergan
museum.tv/eotv/goldenage.htm
hollywoodheritage.com