Aki Kaurismäki - ett filmurval

Den finske filmskaparen Aki Kaurismäki (född 1957) har skapat sig ett eget fack: hans stil känns igen genom lakonisk dialog och ett vardagsnära men ändå stiliserat drag med en ibland poetisk underton.

Personerna som figurerar i ledande roller intar sällan samhällets högre skikt och ensamheten har ofta slagit rot medan vemodet spirar. Den fåordiga humorn och den upproriska samhällssatiren blir passande inslag i den stämning och anda som utmynnar från Kaurismäkis filmer.

Aki Kaurismäki debuterade 1981 med en dokumentärfilm som han gjorde tillsammans med sin bror och när detta skrivs är han fortfarande aktiv, se vidare filmografi.

Calamari Union (1985)

Amerikansk blues och rockabilly av äldre datum samt lågmäld humor fanns på plats redan i den första spelfilmen Brott och straff (Rikos ja rangaistus, 1983), och i Calamari Union är musiken en viktig komponent för den rebelliska machoattityden med självironisk glimt i ögat. Medan debuten bara delvis övertygade är det med nästkommande verk, Calamari Union, som Aki Kaurismäki på allvar framträder som en unik filmskapare.

Kaurismäkis filmer innehåller mycket av arbetarromantik och jäsande uppror. Dessa inslag är överlappande, men i den smått surrealistiska Calamari Union finns mest plats för det senare.

Det finns ingen framträdande handling och i stället för stadga ges en känsla av något som skulle kunna vara en kult-film med den befriande nonkonformismen och det brokiga persongalleriet av halvgangsters.

Calamari Union är svart-vit, ett visuellt val Aki Kaurismäki skulle pröva i fler filmer.

Hamlet i affärsvärlden (1987)

Aki Kaurismäki har under sin karriär inte dragit sig från att ta ut svängarna. Till exempel med en stumfilm såsom Juha (1999), en fiktiv musikdokumentär såsom Leningrad Cowboys Go America (1989) och en oväntad omstöpning av det klassiska Shakespeare-dramat. Hamlet i affärsvärlden (Hamlet liikemaailmassa) blandar svek och hämnd, som är grundkomponenter i teaterpjäsen, med den karakteristiska humorn hos Kaurismäki. Skådeplatsen är inte i kunglig slottsmiljö utan utgår från en affärsfamilj. Dessutom inryms en alternativ tolkning av Hamlet-gestaltens karaktär och motiv.

Bland Kaurismäkis filmiska berättagrepp märks de oförmedlade kontrasterna. Som när den bedrövade Ofelia efter att ha slukat kopiösa mängder sömntabletter sjunker ner i badkaret och syns sjunka under vattnet, men vad som också syns är en flytande badanka (en produkt som omtalats tidigare på ett affärsmöte).

Ofelia spelas för övrigt av Kati Outinen. Kaurismäki använde ofta återkommande skådespelare och Outinen är en av de som oftast syns i rollistan. Liksom exempelvis Matti Pellonpää – som säkert skulle medverkat i än fler om inte hans liv tragiskt nog tagit slut redan efter 44 år (han ägnas en hyllning i en senare film där hans syns på en tavla i bakgrunden på en bar) – som dock bara har en liten roll i Hamlet i affärsvärlden.

Ariel (1988)

På typiskt maner skildrar Kaurismäki nedgångna miljöer och människor på långt avstånd från samhällstoppen. Men här får det sjaskiga och de enkla levnadsförhållandena näring av illusionen om glamour på ett eget vis.

Taisto startar den fyrhjuliga maskinen för att ta sig från landet till staden efter att fadern berövat sig livet, något som skildras med den galghumor som emellanåt dyker upp i Kaurismäkis filmer. Det börjar dåligt direkt när Taisto anländer till staden: han blir nedslagen och rånad. Det blir startpunkten på en jakt efter jobb och pengar. Men ännu en kursändring sker efter att ordningsmakten tagit Taisto till förvar sedan denne gett igen på en av männen som rånat honom. Staten har inget till överst för den som skipar sin egen rättvisa verkar budskapet vara i en film med ett vertikalt samhällsperspektiv tydligt inmejslat. Ett lyckat rymningsförsök ser dock till att filmens huvudperson inte förblir särskilt länge innanför murarna.

Stilen hos den finske filmaren känns igen i det långsamma, den tillbakahållna känslosamheten och en inte fullt genomförd realism som tillåter att svängarna tas ut.

Bohemernas liv (1992)

Aki Kaurismäki har i sina filminspelningar ett par gånger förflyttat sig utanför hemlandet varav två gånger till Frankrike.

Bohemernas liv (La Vie de bohème, 1992) är parisiskt pittoresk. I de fattiga kvarteren och på de gamla caféerna förmedlas en tidsdräkt från en obestämd del av 1900-talet.

En trio – en målare, en författare, en kompositör – av bohemer sammanförs. Ibland är det hopplöst nödtorftigt för de personer som huvudsakligen stiftas bekantskap med, men filmen när den är som bäst är charmig med fyndiga berättarinslag.

Den välkände Jean-Pierre Léaud (Stulna kyssar, Älskar – älskar inte och Mamman och horan) som fick större utrymme i I Hired a Contract Killer (1990) dyker upp i en mindre roll.

Moln på drift (1996)

Ilona (Kati Outinen som även innehade huvudrollen i Flickan från tändsticksfabriken, 1990) är på väg att mista sin plats på en restaurang efter mångårig tjänst och i samma veva blir hennes hälft Lauri (Kari Väänänen) uppsagd som spårvagnsförare. Arbetare som blir förlorar sina jobb är legio i Kaurismäkis filmvärld. När Ilona senare frågar han varför uppsägningen skedde förklarar Lauri lakoniskt och oberört: ”De flesta linjer är olönsamma. Hälften åker bil, hälften tunnelbana. Resten har inte ens råd att gå.”

När Ilona förhör sig om möjligheterna till en ny anställning är tongångarna om restaurangbranschens tillstånd allt annat än upplivade: ”Ingen har råd att äta ute utom i korvkiosker, och de går också dåligt”.

Repliker som dessa återspeglar en film där uppbyggnaden är stram och hopmejslandet av scener sker med måttfullt klargörande. I stället för stora gester förlitar sig Kaurismäki på sin stora fantasirikedom. Även Kaurismäkis poetiska ådra skymtar fram i Moln på drift och det är inte bara det berättande stoffet som utmärker hans filmer utan även det visuella. Interiörer och exteriörer är genomtänkta och inte minst exteriörgestaltningarna imponerar.

Angående titeln Moln på drift finns en pendang med den japanska filmen Ukigumo (1955), ett japanskt ord som kan översättas till seglande moln (på engelska har filmen översatts till Floating Clouds). Den svenska översättningen av Kauas pilvet karkaavat är för övrigt inte fullt överensstämmande med den finska originaltiteln som mer ordagrant lyder ”Långt borta flyr molen”.

Mannen utan minne (2002)

En man blir brutalt misshandlad och rånad. När han vaknar upp är alla minnesbilder mörklagda. Han saknar pengar, namn, bakgrund och måste ta sig upp från noll på flera plan.

Den utsatta situationen tjänar samtidigt filmens sociala perspektiv: medborgarnas villkor är allt annat än lika och utan personnummer är man utestängd från statens hägn. Som ofta hos Kaurismäki skildras samhället polärt: de utstötta tillika enkla arbetarna tycks tillhöra en annan värld än myndighethetspersoner och välbesuttna. All sympati tenderar falla på den första kategorin.

Mannen utan minne (Mies vailla menneisyyttä) sällar sig till andra filmer av Kaurismäki där scenerna utspelas mestadels i samhällets lägre skikt och därmed infinner sig nästan per automatik ett klassperspektiv. Lågstatusarbeten där arbetsgivare framställs som utsugare, enkla hak med tungsinta stamlokusar.

Markku Peltola som för första gången axlar huvudrollen i en Kaurismäki-film är kongenial som den på samma gång enkla som stolta mannen med blicken ibland långt i fjärran som han sökte efter sin förgångna identitet.

Höstlöv som faller (2023)

Efter att Ljus i skymningen (Laitakaupungin valot) avslutat Finlandstrilogin 2006 dröjde det tills 2011 innan nästa filmverk kom. Den förglömliga Mannen från Le Havre skulle sedan följas av ett ännu längre uppehåll tills Ljus i natten (Toivon tuolla puolen, 2017) där Kaurismäki ger en kritisk skildring av den finska invandringspolitiken. Efter ännu sex år fick så Höstlöv som faller (Kuolleet lehdet) premiär.

I Höstlöv som faller är det än en gång två ensamma själar som hos varandra finner en länge eftersökt frändskap. Och än en gång är det personer ur arbetarklass. Ansa (Alma Pöysti) blir avskedad från en mataffär efter en obetydlig stöld. Nästa jobb försvinner snabbt efter att chefen haffats av polisen (känns det igen? – I Moln på drift får den restaurang den kvinnliga huvudpersonen fått jobb i påhälsning av finska Skatteverket). För den manlige hjälten i dramat, Lauri (Kari Väänänen), är problemet att behålla jobben av annan art. En flaska vodka i innerfickan är förr eller senare en säker metod att få kicken.

Fastän historien kanske inte uppvisar något nytt ges den djup nog att beröra. Trots sina sorgeämnen hålls klichéerna på avstånd och berättelsen tar vägar där uttrycksmedlen i bild och ljud är subtila. Dessutom bär skådespelarna i huvudrollerna upp sina roller nog att ge filmen autenticitet.

Kaurismäki visar att han fortfarande kan ge sin egenartade touch åt en berättelse i bilder. Höstlöv som faller är något mindre stiliserad jämfört med hans tidigare filmer, vilket bland annat gör att vi kommer närmare inpå livet på karaktärerna. Men stilen är fortfarande intakt i avseende av den lakoniska dialogen, den underliggande humorn och den träffsäkra tonen.

© Oskar Strandberg för Filmhistoria.se

‹ Översikt regissörerJames Dean ›

Tillbaka till toppen av sidan