Film noir – definition, historik och filmexempel

Här ges en inblick i den genre som kallas film noir. Genren diskuteras och förklaras tillsammans med exempel på filmer som uppvisar de typiska elementen.

Introduktion

Film noir kan både ses som en egen genre och en undergenre till kriminalfilm eller thriller. Namnet på genren kom till efter att filmkritikern Nino Frank använt den som en observation av psykologisk komplexitet och moralisk tvetydighet som skiljde sig mot tidigare gangsterfilmer. Han kunde skönja vad han kallade film noir i verk som Riddarfalken från Malta (The Maltese Falcon, 1941), Mord, min älskling! (Murder My Sweet, 1944) och Kvinna utan samvete (Double Indemnity, 1944).

Termen poängterar också ett visuellt kännetecken i form av mörka skuggor med starka ljuskontraster (film noir är franska för ´svart film´).

Filmernas skarpa kontraster mellan ljus och skugga passar för stadsmiljöer nattetid – storstaden och film noir är ofta ett par. Författarna till The Rough Guide to Film Noir räknar upp flertalet saker som skapar en känsla av klaustrofobi vilket hör ihop med storstadsmiljön (fritt översatt): "Det är mörka gator, gränder, sjaskighet, paranoia, vilka kombineras med stadens frestelser och luxuösa lägenheter. Icke att förglömma är jazzmusiken". Storstaden tjänar alltså inte bara det visuella utan är en förutsättning för inramningen med cynism och dekadens i samspel med makten som alltid tycks vara korrumperad. Genren uppstod i en tid då det andra världskriget hade avslutats och lämnat efter sig desillusion och en del av inslagen i filmerna kan ses som uttryck för detta.

Kort historik

Bland tidiga föregångare till genren märks filmer som Underworld från 1927 och fler gangsterfilmer under nästkommande decennium. Tyska expressionistfilmer från 1920-talet var också föregångare genom sina extrema bildvinklar, vilka senare återkom i franska filmer under 1930-talet.

De filmmakare vars verk associeras med genren gjorde inte medvetet noir-filmer (termen noir användes dessutom först utanför Frankrike flera decennier senare). Snarare var det så att de hade thrillers, kriminalfilmer eller melodramer i tanken. Inte desto mindre uppstod återkommande motiv i deras filmer. En faktor var emigrerande regissörer som Fritz Lang, Jacques Tourneur, Robert Siodmak och Otto Preminger, vilka införde experiment med inslag av expressionism. En annan faktor var en vänsterpolitisk ådra hos regissörer som Antony Polonsky, Joe Dassin och Edward Dmytryk, vilkas skildringar utgjorde en kontrast mot kapitalism och optimism. Ett samhällspatos gör sig gällande i flera noir-filmer med perspektiv som prisar den enkle medborgarens heder gentemot de högt uppsatta som missbrukar sin ställning.

Den filmgenre som kallades noir var primärt ett fenomen i den amerikanska filmen och fanns under en relativt kort tidsperiod: från 1940-talets början till 1958 i och med En djävulsk fälla (Touch of Evil) som brukar räknas som den sista. Därutöver förekom det noir i fransk och japansk film och senare skulle neo-noir uppstå som en andra våg. Neo-noir sker dock efter färgfilmens inträde och därmed omöjliggörs en del av det ursprungliga visuella särmärket med starka kontraster mellan det mörka och ljusa.

Noir-filmerna var ofta placerade i B-filmsfacket och få var kritikerrosade under sin samtid. Senare har en del omvärderats och stigit i graderna; för somliga har till och med klassikerstatus medföljt.

Genredefinition

Typiska ingredienser i en film noir är miljöer präglade av korruption med drag av desillusion i kombination med en gestaltning med fokus på psykologi och moral.

Ibland finns en benägenhet hos filmhistoriker att generalisera genren på ett överdrivet sätt gällande de särpräglade dragen, som i boken Film där Ronald Bergan skriver: ”Deckarna, polisen och skurkarna var alla lika korrupta och giriga”. Fastän sådana tendenser kan skönjas är deckarna eller poliserna relativt ofta att betrakta som hjältar (dock är hjälten långt ifrån alltid deckare eller polis – denne kan vara en försäkringsagent som i Kvinna utan samvete eller pianist som i Detour). Utan att vara helyllefigurer befinner de sig ändå för det mesta på rätt sida av en moralisk linje. Filmerna har dessutom ofta ”lyckliga slut”, men som i många filmsammanhang är dessa ofta följden av klåfingriga producenter eller filmbolag och mindre grad regissörens avsikt.

Det finns likväl arketypiska filmer som bekräftar den påhängda märkningen. Som Kvinna utan samvete (Double Indemnity) där den manliga huvudpersonen kliver över det amoraliska stupet, ditlockad av penninghunger och ”passion” för en förförisk kvinna.

Denna förföriska kvinna är en karaktär som återkommer i noir-filmer och kallas femme fatale (franska för ´ödesdiger kvinna´). Hon är ofta gåtfull och intagande, men bakom ett tilldragande yttre döljer sig i typfallet en lömsk plan. Huvudpersonen som alltid är en manlig blir ibland snärjd av denna farliga kvinna – oemotståndlig, men vars lojalitet tillika oskuld är svårbestämd. Ibland finns en annan kvinna som utgör en motvikt mot den farliga och svekfulla kvinnan vars lojalitet är obestridlig. Den senare kan ibland vara intrasslad med kriminella och tycks i förstone ej vara att lita på (t.ex. I Walk Alone och High Sierra), men visar sig i slutändan vara den tillitsfulla.

En annan typisk ingrediens är berättarröst och då ofta i första person framförd av huvudpersonen själv. Även flashbacks är frekvent förekommande; ett påtagligt exempel är Hämnarna (The Killers, 1946) som berättas bakifrån. Liksom labyrintlika intriger som hänger ihop med influenser från deckarförfattare.

Från deckarförfattare vars romaner gjordes om till manus överfördes också en hårdkokt stil som inte minst kan förknippas med författare som Dashiell Hammett och Raymond Chandler. Genren, särskilt under de första åren, har fått drag av just ett antal deckarförfattare som bidrog med att ge kännetecken för dialog och eventuell berättarröst, vilka är lakoniska och kvicka.

I grundformelns beskrivning nämns även en moralisk svag man, vilket implicerar filmens huvudperson, men det är långt ifrån fallet alltid förstås.

Filmexempel och vad som gör dem till företrädare för noir

Riddarfalken från Malta

Riddarfalken från Malta (The Maltese Falcon, 1941) räknas som en av de allra första noir-filmerna. Den uppvisar inte alla typiska drag och är något av en puzzeldeckare där realismen inte alltid sitter i förarsätet, vilket är tecken på att genren ännu inte införlivat sina schematiska attribut.

Den har dock för noir-filmen en typisk labyrintisk mordintrig. Vidare finns en femme fatale som varken huvudpersonen eller publiken kommer till följd med. Hon liknar inte riktigt den karakteristiska femme fatale-gestalt som med tiden skulle förädlas, men flera av dragen finns här.

Kvinna utan samvete

Kvinna utan samvete (Double Indemnity, 1944) turnerar motivet med kvinnan och älskaren som förenar sig i en komplott för att döda kvinnans äkta hälft. Det är också är en av de första filmerna där noir-formeln är på plats.

I detta fall är den manliga ledarrollen en försäkringsagent som tecknar en livförsäkring utan den involverades vetskap. Som erfaren försäkringsagent vet han också hur det efterföljande mordet bäst bör genomföras för att få det se ut som ett olycksfall, men hans chef spelad av Edward G. Robinson har än mer erfarenhet av försäkringsbedrägerier och är utrustad med ett enastående luktsinne för skumma affärer.

Försäkringsagenten Walter (Fred MacMurray) är typisk för en manlig noir-ledarroll, han är svag nog att låta sig lockas in i ödesdigra intriger. Och den som står för de förtjusande locktonerna är Barbara Stanwycks kvinnliga karaktär som är själva sinnebilden för en femme fatale.

Mord, min älskling!

Mord, min älskling! (Murder My Sweet, 1944) som hade premiär cirka ett halvår efter Kvinna utan samvete är ett annat signifikativt verk i genren.

I centrum står privatdetektiven Philip Marlowe – han återkommer i flera filmer då dess skapare Raymond Chandler skrev många romaner som fick utgöra förlagor till filmer under denna tid. Här spelas han av Dick Powell, men han spelades även av flera andra inklusive Humphrey Bogart. Marlowe är arketypisk för privatdetektiven i film noir: han har en väl tilltagen halt av macho-typ, han har svar på det mesta i korthuggna repliker, repliker som dessutom visar upp ett kvickt munläder. I en scen blir han beordrad att överlämna sin revolver i en hiss med två typer i den undre världen och levererar som svar: ”Oh that?! It’s just part of my clothes, I hardly ever shoot anybody with it.”

Marlove står även för berättarrösten. En berättarröst infördes först i gangsterfilmen City Street (1931) och skulle bli ett återkommande manér i noir-filmer. Inte minst lär det bero på att manuskripten ofta har romaner som förebild och därför vidareförs även en del av de metaforer som författaren Raymond Chandler hanterade med stor finess och uppfinningsrikedom. När Marlowe blir nedslagen beskriver han känslan: ”a black pool opened up at my feet, I dived in, it had no bottom”.

Mord, min älskling! har en komplicerad intrig, ett annat typiskt noir-element, och Marlowe kommenterar själv den saken väl när en kvinna uttrycker att han själv inte tycks veta på vilken sida han står: ”I don’t know which side anybody is on. I don’t even know who is playing today”.

Det finns även en kvinna av den tilldragande sorten, fast som man inte bör lita alltför mycket på, i storyn. Marlowe klarar med nöd och näppe balansera på gränsen.

Förutom en del ljusdunkla iscensättningar återspeglas det mörka även i sjaskiga miljöer där den alkoholiserade kvinna Marlowe förhör återfinns och sedan hur Marlowe drogas ner i ett insidiöst försök att få ur honom information.

Som en kontrast till det mörka brukar det finnas en kvinna med gott samvete med i bilden. Hon är denna gång spelad av Anne Shirley som står för det lojala och goda. Som en jordnära kvinna representerar hon den raka motsatsen till det svekfulla och höga spel andra ägnar sig åt.

Fallen ängel, Hämnarna och På liv och död

I Fallen ängel (Fallen Angel, 1945), Hämnarna (The Killers, 1946) och På liv och död (Criss Cross, 1949) stöter vi på manliga hjältar som kan ses som moraliskt svaga och vekheten visar sig särskilt i att de låter sig förledas av en kvinna. I samtliga fall medför det olycka för dem själva.

I Fallen ängel har hjälten (Dana Andrews) ej råd med bussbiljett och tvingas stiga av vid en avkrok. Det visar sig att han är en svindlare och en man som medbringar sin egen tur. Han är trots allt vek nog att snärjas av en ung kvinnas dragningskraft. I detta fall genomgår vår hjälte en remarkabel, tillika mindre trovärdig, förbättring i moraliskt hänseende.

I Hämnarna är hjälten på nytt en man med veka sidor (här spelad av Burt Lancaster) som faller offer för en fager kvinna. Han litar blint på den vackra kvinnan Kitty som ser till att få ut det bästa av det.

Burt Lancaster spelar även hjälten i På liv och död. Det är ännu ett exempel på en moraliskt bräcklig hjälte vars slutgiltiga olycksöde har sitt upphov i kärleken till fel kvinna. Steve och Anna delar en passion, fast med förhinder då stadens styrande gangster vill lägga beslag på henne. I ett trängt läge ser Steve ingen annan utväg än att föreslå ett rån av en vägtransport för vilken han själv är chaufför och inlåter sig i ett insidejob med gangstern ifråga. När rånet är utfört och Steve väntar på sin slutgiltiga belöning, en kärleksrelation med Anna, visar det sig att hon har egna, själviska planer.

Force of Evil

I Force of Evil från 1948 (svensk titel saknas) finns i ledarrollen en advokat som valt riskerna det innebär att gå över gränsen till det illegala för att tjäna de stora pengarna. Han uppvisar en tvetydig moral med girighet som drivkraft, vilket är ett typiskt inslag för många av de motstridiga hjältarna inom genren. Men han vore heller inte filmens hjälte om han inte inom sig hade flexibiliteten att ändra sida och göra något självuppoffrande när han ställs inför nya perspektiv.

Den rotlösa hjälten med desillusionerade vibbar är inte svår att hitta i filmer vid denna tid: High Sierra (Humphrey Bogart), This Gun for Hire (Alan Ladd) och Detour (Tom Neal).

Den tredje mannen

Det antagligen främsta brittiska bidraget till genren är Den tredje mannen (The Third Man, 1949), som likväl utspelar sig i Wien. Typiskt för film noir finns en berättarröst, även om det bara är inledningsvis och vad som skiljer den från många amerikanska motsvarigheter är att den är mindre lakonisk och mer jovialisk.

Den sparsamma ljussättningen i nattscenerna räcker blott till att frammana kontraster med förstorade skuggor som rör sig suggestivt utmed husväggarna. En visuell säregenhet hos noir är även okonventionella kameravinklar och i Den tredje mannen är de inte bara förekommande utan närapå regel.

Polishämnaren

I Polishämnaren (The Big Heat, 1953) finns ett tydligt samhällsperspektiv där korruption i de övre maktlagren tydliggörs. Vi ser gangstrar och polischefer som sitter med i samma pokerpartier. En ensam polis (i sig ett förvisso återkommande motiv i filmer med kriminalinslag) river på egen hand ner syndikatet. Glenn Ford spelar en högst duglig polis som företräder familjemannen som står upp mot samhällets snedvridna kapitalism som renderar maktmissbruk och ser mellan fingrarna på viss kriminell verksamhet.

© Oskar Strandberg för Filmhistoria.se

‹ Översikt genrerScience fiction på film – teman och utveckling ›

Källor:
The Rough Guide to Film Noir 1st Edition (2007), Alexander Ballinger och Danny Graydon
Film (2007), Ronald Bergan

Tillbaka till toppen av sidan