Katastrofen som filmattraktion
Katastroffilm är en undergenre till actionfilmen. Den hade sin ”gyllene era” under 1970-talet med filmer som SOS Poseidon (The Poseidon Adventure, 1972), Jordbävningen (Earthquake, 1974) och Skyskrapan brinner (The Towering Inferno, 1974). Filmatiseringar på katastroftemat har fortsatt och med allt kraftfullare tekniska resurser i händerna på filmskaparna.
Katastrofer på film – den första vågen
Skyskrapan brinner (1974).
Det går att gå ännu längre tillbaka i tiden till den första vågen av katastroffilmer på 1930-talet. San Francisco (1936) med bland annat Clark Gable och Spencer Tracy i rollistan anses allmänt vara den första katastroffilmen. Fastän det i första hand rör sig om en romantisk musikal skildras den stora jordbävningen 1906 i San Francisco som orsakade stor förödelse och tusentals dödsoffer. Andra äldre filmer att nämna i undergenren är In Old Chicago (1937) där den stora branden i Chicago 1871 inbegrips och The Rains Came (1939) med en översvämning som förstörde den indiska staden Ranchipur. Gemensamt för dessa filmer är att fokus bara delvis är riktat mot katastroferna och att intrigen därmed är delvis oberoende dessa.
Den gyllene eran
I exemplen från 1930-talet utgör katastrofen filmens klimax, men intar för den delen inte berättelsens centrum. Det är alltså först senare filmer som till formen underordnas katastrofen och det är först då som genren som de flesta känner den uppstår.
En film som bara delvis införlivar denna modell är Airport (1969), men den uppvisar samtidigt många drag som kommer att bli typiska i katastroffilmen på 1970-talet. Airport är ett melodrama som nästan utesluter handlingen i ambitionen att bygga sina karaktärer (den digra uppsättningen karaktärer som blir kopplade till varandra är just en typisk ingrediens i urtypen för undergenren). Fastän den saknar en realiserad storskalig förödelse kan den placeras i undergenren medan den till synes annalkande katastrofen är det som binder karaktärerna och formar handlingen.
Gene Hackman som Frank Scott leder de överlevande inuti SS Poseidon. SOS Poseidon (1972).
Några år senare blir SOS Poseidon en välförtjänt stor biljettsuccé. Den skildrar hur fartyget SS Poseidon på resa från New York till Aten träffas av en tsunami. Detta vänder upp och ner på skeppet och det mesta av filmen är filmad ur detta perspektiv.
År 1974 kom två katastroffilmer i med stjärnnamn i huvudrollerna: Skyskrapan brinner och Jordbävningen. Skyskrapan brinner hade de största stjärnorna med Steve McQueen, Paul Newman och Faye Dunaway vid sidan av flera andra välkända skådespelare. En brand utlöses efter ett elektriskt fel i den 138 våningar höga skyskrapa medan en stor fest hålls i en av de översta våningarna.
Skyskrapan brinner blev en ännu större publiksuccé än SOS Poseidon och vann dessutom tre Oscars. Att detta var den andra storsatsning i undergenren att gå upp på biograferna under ett år visar på dragningskraften i katastrofen som attraktion.
Den andra satsningen var alltså Jordbävningen där förödelsen var av ännu större omfattning. Filmen handlar om en fiktiv jordbävning som inträffar i Los Angeles. Walter Russell som arbetar som seismolog ser oroväckande tecken på att en stor jordbävning kan drabba storstaden inom en snar framtid. När han slår larm får han inget gehör, men hans fruktan om ett katastrofalt scenario besannas med råge.
Dåliga nyheter anländer till fotbollsstadion i Svart söndag (1977).
John Frankenheimers nervpirrande Svart söndag (Black Sunday, 1977) blev ett ytterligare bidrag till katastroffilmsgenren, i detta fall i form av en politisk thriller. En palestinsk terroristgrupp planerar en attack mot Super Bowl med 80 000 personer i publiken. FBI och israeliska agenter samarbetar för att stoppa attacken, men verkar vara ett steg efter. Året innan hade filmen En prickskytt i mängden (Two-Minute Warning) med bland annat Charlton Heston och John Cassavetes i rollistan nästan helt utspelat sig på en idrottsarena och med en prickskytt som var beredd att göra skada. Svart söndag kulminerar också på en idrottsarena.
I likhet med Hindenburg (The Hindenburg) från föregående år som skildrade katastrofen med världens största luftskepp som 1937 vid landningen exploderande och snabbt antändes med 72 passagerare blev inte Svart söndag någon stor kassasuccé. Däremot blev Haveriplats: Bermudatriangeln (Airport ´77) som hade premiär samma år som Svart söndag en någorlunda kommersiell framgång. Två år senare blev The Concorde: Airport '79 ännu en film som exploaterade flygplanskatastrofen och som trots dåliga recensioner uppnådde ett gott kommersiellt resultat.
Katastroffilmernas återkomst
Deep Impact (1998).
Efter att undergenren mestadels legat i träda under 1980-talet börjar katastroferna återvända till biosalongerna i mitten av 1990-talet. Det kan röra sig om naturkatastrofer som i Twister (1996) och Dante's Peak (1997), tornado respektive vulkan. I viss utsträckning tillhörde den enorma succén Titanic (1997) katastroffilmen, men jämfört med SOS Poseidon är den betydligt mer att betrakta som ett romantiskt drama.
Katastroferna skulle snart bli större än tidigare och hota hela civilisationen i filmer som Armageddon (1998) och Deep Impact (1998). I dessa fick publiken bli vittne till domedagsscenarier i form av en asteroid respektive komet. Hotbilden i form av en himlakropp på kollisionskurs med jorden var ingen fullständig nyhet på bioduken då When Worlds Collide och Meteor redan 1951 respektive 1979 skildrat sådana scenarier, dock utan att göra några större avtryck.
Trenden med oerhörda katastrofer skulle fortsätta in på 2000-talet och genom den digitala teknikens utveckling skulle genomförandena bli än mer spektakulära. Men bortom specialeffekterna var existensberättigandena i filmer som 2012 (2009) och World War Z (2013) skrala.
Att katastroffilmerna allt oftare frångått stora ensembler och formen lånat från skräckgenren i stället för melodramat märktes i World War Z och likaså i den skrämmande Cloverfield (2008) som var ett försök att visa katastrofen från ett annat perspektiv.
Förutom den tekniska utvecklingen har filmer absorberat samtida frågor som klimatförändringar i The Day After Tomorrow (2004) och pandemier i Contaigon (2015).
En kommentar om katastroffilmen och genredefinition
Det är naturligtvis möjligt att ge katastrofepitetet till massor av filmer. The Black Knight Rise (2012) skulle kunna kallas en katastroffilm om vi räknar explosionerna och skadorna på staden Gotham. Aspekterna av stor förödelse kan också tas upp för filmer som Waterworld (1995) eller King Kong (1998), men båda dessa filmer är bättre kategoriserade som action eller äventyr. Detta är också fallet i filmer som Independence Day (1996) eller War of the Worlds (2005) där science-fiction ligger närmare till hands i genrebestämning.
© Oskar Strandberg för Filmhistoria.se