Filmkomedi - kronologisk översikt

Komedin som genre har funnits sedan filmen kom till. En av de allra första filmerna överhuvudtaget, Trädgårdsmästarens hämnd (L'Arroseur Arrose) från 1895, var tänkt att locka besökarna till skratt. Filmen ifråga innehåller en enda scen som visar hur en trädgårdsmästare utsätts för ett practical joke och blir nedstänkt av vatten.

Trädgårdsmästarens hämnd var från den viktigaste nationen i filmens tidigaste skede, Frankrike, och även den första berömda filmkomikern var fransman: André Deed. Deed och andra tidiga komedianter på filmduken skapade egna karaktärsfigurer som de sedan spelade i film efter film. Detta var något som skulle överföras till Hollywood och några av de tidiga figurerna från stumfilmens tid är än idag välkända för många.

Stumfilmseran i Hollywood

Komedi på film bestod från början huvudsakligen av visuell humor, sight gags. Ofta anges slapsticks som ett samlingsnamn på dessa tidiga filmkomedier. Slapsticks utgjordes av fysiska skämt, inklusive slagsmål på (relativt) skojsamt manér. I Theorizing the Moving Image beskriver Noël Carroll några kännetecken från den tidiga komedin på film: ”the major theme was mayhem. Buffons, marked by only slightly disguised clown outfits, would be set inte exaggerated fisticuffs, discharging pistol shots into each other’s behinds, jabbing each other withpitchfork, and clunking each other on the head with bricks”.

Om man vill kan man med tiden se en utveckling från råare slapsticks till att de fysiska skämten utfördes inom en allt större kreativ radie. Det var dock inte fråga om en entydig tendens.

Några av stumfilmens mest firade stjärnor sysslade med komedier. Bland dessa var Roscoe "Fatty" Arbuckle, Charlie Chaplin, Buster Keaton och Harold Lyoyd samt paret Laurel and Hardy, på svenska mer kända som Helan och Halvan.

Helan och Halvan

Komikerparet Stan Laurel och Oliver Hardy lanserades av filmproducenten Hal Roach som Laurel and Hardy (vilka på svenska alltså fick heta Helan och Halvan). Parbildningen hade dock påbörjats av en slump genom att de båda agerade i samma film; först några filmer senare blir de ett par.

De gick hem hos publiken genom att vara roliga och lättsamma på ett sympatiskt vis. Bidrog till succén gjorde också att de var lättigenkännliga som par genom den motsatsställning deras kroppshyddor skapade. En del av mimiken och gesterna som de stod för kan idag upplevas som utnötta, men flera av dessa farsinslag föddes i deras filmer.

Det finns en formula som är märkbart återkommande: Halvan sätter Helan i klistret och det är Helen som drattar på ändan eller på annat sätt får plikta för något Halvan igångsatt. Det populära paret  fortsatte med slapsticks även då ljudfilmen infördes och klarade övergången bland annat genom att använda minimal dialog.

Början på slutet av deras karriär realiseras dock då Hal Roach sparkar Oliver Hardy efter samarbetsproblem. De skulle i stället anlitas av filmbolagen Fox och MGM. Men dessa filmbolag lägger sig i mycket i produktionen och filmerna blir inte lyckade. Efter ett uppehåll gör dem en film i Europa under svåra omständigheter, Stan Laurel är vid denna tiden via dålig häsla, som blev deras sista filmfars.

Buster Keaton och Harold Lloyd

En som valde en helt annan metod i den komiska fåran var Buster Keaton. Med förflutet inom cirkusvärlden bjöd han på gastkramade stunts. Men det var inte bara hur våghalsiga stuntsen var utan den stora behållningen frambringades av den kreativiet som Keatons nummer visade prov på. Buster Keaton skapade också en egen persona som till det yttre var synbart i hans stenansikte.

Många av hans verk är kortfilmer som ofta varierar temat om den hopplösa unga mannen som ratas av både arbetsgivare och flickor, fast som i slutändan lyckas – på ett delvis omedvetet vis – vända på steken och framstå som den som räddar situationen.

Bland de främsta av hans filmer är One Week (1920), Sherlock, Jr. (1924) och The General (1927), vilka samtliga är mästerliga uppvisningar i  filmkonst.

Flera likheter med Buster Keaton hade Harold Lloyd som också kombinerade uppseendeväckande och kreativa stunts med att odla en persona som en nobel, men underskattad ung man. Även han kunde genom delvis slump och delvis originell duglighet bli hjälten för dagen. Lätt ihågkommen är Safety Last (1923) där en gastkramande klättring uppför en hög byggnad utgör en stor del av speltiden. Några år senare kom The Kid Brother (1927) som är en annan av hans mest sevärda filmer.

Charlie Chaplin

Charlie Chaplin i The Circus

Charlie Chaplins luffargestalt är påhittig när hungern smyger sig på, The Circus (1928).

Den allra största av stumfilmens komedianter och den kanske mest berömda skådespelaren överhuvudtaget är dock Charlie Chaplin. Chaplin blandade det utstuderade med de grovare skämten (den som idag ser några av hans mindre kända kortfilmer kommer förmodligen förvånas av alla hoppsparkar som förekommer).

Chaplin hämtade en del idéer från cirkusen (där dessutom en av hans roligaste filmer utspelare sig), vilket är en av filmkomedins föregångare tillsammans med burlesken och varietén.

Chaplins långfilmer är bitvis drama med en ton som ofta kan vara mörk mellan farsinslagen. I The Kid till exempel handlar det om hur en fattig far inte anses förmögen att behålla vårdnaden om ett barn och i Modern Times drar sig ett par fram i fattigdom. Även i City Light gör sig realismen påmind i att pengar är av stor vikt i samhället. Efter att Chaplin gett en blind flicka ekonomisk hjälp och även sett till att hon återfått sin syn förblir han själv bara en tiggare efter att hans nyvunna rikemansvän tröttnat på hans sällskap. Och när den unga kvinnan som nu för första gången kan se honom med egna ögon och kommer till insikt om att denne trashank är hennes välgörare slutar filmen och vi lämnas ovetande om hon trots hans sociala underläge tar honom till sitt hjärta.

Charlie Chaplin var en av dem som bäst lyckades att skapa en persona eller speciell figur med vilken en skådespelare kude bli hågkommen av publiken. I Chaplins fall var detta luffaren. Hans karaktär bär sällan något namn och nämns bara som ”A Tramp”. I film efter film kunde Chaplins rollkaraktär ses i slitna skor, pösiga byxor, för stor kavaj, spatserkäpp och plommonstophatt. Inte heller att förglömma är den lilla svarta mustaschen.

Ljudfilmen

Med ljudfilmens inträde breddade sig komedin genom att i högre grad införliva verbala skämt. Till en början utgjordes komedifilmerna av en kombination av slapsticks och verbala skämt, som till exempel hos en av de mer framträdande vid denna tid, W.C. Fields. Denne var en till åren kommen aktör vars karaktär ofta ställde till det för sig och retade gallfeber på många av personerna i filmerna, men ändå med något älskvärt över sig som gick hem hos publiken. Idag känns hans filmer ofta något förlegade.

Några filmaktörer som dock fortfarande kan beses med stor behållning är de fyra bröder som efter ett par filmer blev tre: Groucho, Chico och Harpo Marx.

Bröderna Marx

Harp Marx i The Cocoanuts

Harpo uttrycker sitt deltagande genom erbjuda en förkrossad kvinna en klubba.

Första filmen The Cocoanuts som kom 1929 är en direkt fullträff och mycket av de verbala skämten och gagsen som finns här skulle dyka upp på nytt i varierade tappningar.

I Marx-filmens värld sker det absurda genom Grounchos anarkistiska ordvrängeri och Harpos urflippade upptåg. Det adsurdiska kan märkas i att om man ställer sig precis bakom någon – och heter Harpo Marx – och håller ut fickan kommer den framförvarandes lägga föremålet i Harpos ficka i stället för sin egen. Fantasin strömmar och de ensklida gagsen är behållningen medan intrigen i sig inte är särskilt fängslande.

Screwball

En ny komediform uppstod i Hollywood i mitten av 1930-talet, screwball. Den karaktäriserades av excentriska personer, uppskruvad dialog – att två personer pratade i munnen på varandra var inte ovanligt – och därtill inslag av slapstick.

Handlingen i en screwball kretsar inte sällan kring en kärlekshistoria. Men vad som utmärker den från den romantiska komedin var vilken form samspelet mellan man och kvinna. Utöver den romantiska dragningskraften betonas hur väl de fungerar de fungerar ihop som ett ”team”, de är i sina könsroller på ett mer jämställt plan och den kvinnliga parten har en lika viktig roll som den manlige. Hon är därmed inte passiv medan det är mannen som får agera för att vinna henne till sig.

Scen ur His Girl Friday

Uppskruvat i His Girl Friday.

Rosalind Russells rollgestalt i His Girl Friday (1940) är ett bra exempel på detta. Hon är en skjutjärnjournalist som tänkt dra sig tillbaka för ett familjeliv, i vilket en nyfunnen manlig partner kommer står för försörjningen. Men ett fascinerande fall lockar tillbaka henne till karriären och till förhållandet med hennes chef tillika ex-make (spelad av Cary Grant).

Screwballs skulle förbli gångbara under 1940-talet, många gånger är den manlige huvudrollsinnehavaren Cary Grant och mer än en gång spelar han emot Katherine Hepburn. Grant behärskade konsten att vara uppskruvad och Hepburn är nära på naturlig i rollen som  excentrisk. Som mest hysteriskt blir det förmodligen i Ingen fara på taket (Bringing Up Baby, 1938) med slapsticks avlösta av tygellösa replikskiften.

En mer sofistikerad komedi

Komedierna under 1930- och 1940-talen utgjordes inte enbart av slapstick. Mer sansat var det i filmer som Philadelphia Story (1940) och The Lady Eve (1941) som innehöll ingridenser av screwball rent tematiskt och emellanåt i de rappa replikskifterna. Det är dock färre slapsticks och skämtsalvorna som avfyrades var av mer förfinad art.

En av dem som bjöd på mest sofistikation var Ernst Lubitsch vars filmer var prov på elegans och kvickhet. Mästerverket är antagligen Tjuvar i paradiset (Trouble in Paradise, 1932), men lika också är  Ninotchka (1939) som marknadsfördes med följande slogan: ”Garbo laughs!” (Garbo skrattar), vilket annars inte var förknippat med den svenska skådespelarens persona.

En regissör som skulle fortsätta på den mer sofistikerade vägen var Billy Wilder. Han stod för manus och regi till några mästerverk inom genren. Huvudrollen i Wilders filmer innehades ofta av Jack Lemmon. Lemmon var naturlig och kunde levererar både allvar och humor med stor autenticitet. Värda att kallas mästerverk är bland annat I hetaste laget (Some Like it Hot, 1959), Ungkarslyan (The Apartment, 1960) och Irma la Douce (1963).

I filmer där Frank Capra satt i regissörsstolen odlade James Stewart en säregen karaktär som bland annat syntes i Mr. Deeds Goes to Town (1936) och Mr. Smith Goes to Washington (1939). I båda fallen handlar det om en naiv man från landet som anländer till storstaden, men genom en märklig tillgång i personligheten lyckas han att inte bli uppäten utan själv få övertaget.

Europa

I Frankrike var en av vita dukens mest populära komiker Jacques Tati. Tati var verksam under flera decennier och tre av hans mest kända roller sker Fest i byn (1948), Semestersabotören (1953) och Playtime (1967).
Medan screwballs var en Hollywood-angelägen växte i Storbritannien Ealing Studios fram som en livgivande producent av komedier vunder 1940-talet. Massor av whisky (Whisky Galore!) och Sju hertigar (Kind Hearts and Coronets),båda från 1949, tillhör de mest sevärda.

Nästa stora brittiska imhemska succé tillika export på filmområdet var Monty Python – från början en TV-serie som fortsatte i ett antal långfilmer under 1970- och 80-talen.

Radarpar i underhållning

Bob Hope och Bing Crosby

Road To Bali i Technicolor blev sista dansen för Bob Hope och Bing Crosby ihop.

Bob Hope är en annan underhållare som spred lustigheter från scenen och på filmduken. Hans rappa repliker som ofta var one-liners skulle bland annat inspirera Woody Allen som kallat Bob Hope sin största förebild. Hope hade för vana att då och då vända sig mot kameran och meddela sig med ett ansiktsuttryck eller en replik (något också Allen kom att göra i några av sina filmer). Ett exempel är i Road to Bali där Hopes rollperson till och med försöker hindra att filmen slutar genom att mota bort ”The End”-skylten från rutan – hans partner har lagt beslag på kvinnorna och Hope som blivit utan vill ha mer speltid för att slutet ska kunna ändras.

I flera av filmerna bildade han radarpar med Bing Crosby. Deras filmer innehöll även sång- och dansnummer. Idag har de flesta av deras filmer mest nostalgivärde.

Ett annat uppskattad par på vita duken var William Powell och Myrna Loy, i bland annat Thin Man-filmerna, men också exempelvis i I Love You Again (1940) där dem blir ett äkta par i samband med att den ena parten drabbats av amnesi. Filmen har en del charm i bevarat skick, men delvis ändå gammaldags.

Just radarpar är vanligt inom komedin, vilket skapade en del av dynamiken. Helan och Halvan var förstås ett tidigt exempel, men fler kom i deras efterföljd. Abbott and Costello samt Jerry Lewis och Dean Martin var två duos.

Cary Grant och Katherine Hepburn matchade varandra i rapp replikonst och lekfulla attityder. Vilket märktes i filmer som Ingen fara på taket (Bringing up Baby, 1938) och En friare i societeten (Holiday, 1938).

Hepburn var även inblandad i en annan team-bildning mellan kvinna och man. I flera senare komedier med något mindre fars över sig spelade hon mot Spencer Tracy. Temat var flera gånger ”slaget mellan könen” och allra bäst blir det antagligen i Adam’s Rib (1949).

Sexskämt och gross humor

Scen ur Seven Year Itch

Marilyn Monroes rollkaraktär upptäcker en förlovningsring i Seven Year Itch.

Eftersom sexskämt ingår bland de vanligare skämten vore det märkligt om inte sex och komedi parats på vita duken. Komiska anspelningar på sex märks i många komedier, fast det går att finna en undergenre där sex är extra framträdande.

Mer sofistikerade exempel är Seven Year Itch och somliga av Woody Allens filmer. Brist på förfining råder däremot inte sällan i franska och engelska sexkomedier, varav två exampel är La cage aux folles och Carry On Emmanuelle (1978), både från 1978.

Någon gång under 1970-talet kunde en ny sort av komedi märkas. Miljön var high school i USA och skämten och intrigen stödde sig ofta på det sexuella. En av de tidiga exemplen var Porky’s från 1982 från vilken i direkt uppstigande led filmer som Alla var där (Can’t Hardly Wait, 1998) och American Pie (1999) kom till.

I filmer som dessa haglar plumpna skämt och de har inkategoriserats i vad som ibland kallas ”Gross-out movie”. Även filmer som inordnar sig i undergenren romantisk komedi såsom Den där Mary (There’s Something About Mary, 1998) och The Wedding Singer (1998) har varit influerad av den humorinriktningen.

Nyare skämtare för den stora publiken

Under 1980- och 1990-talen var Eddie Murphy, Jim Carrey, Steve Martin tre aktörer vars folkliga skämt gick hem hos en stor publik. Hits i Mainstream-fåran tillkom också i enstaka filmer som Tre män och en baby (1987), som var en omarbetning av franska Trois Hommes et un Couffin, och Fyra bröllop och en begravning (Four Weddings and a Funeral, 1994).

© Oskar Strandberg för Filmhistoria.se

Översikt genrerUtforskning av science fiction på film

Källor:
Theorizing the Moving Image (1996), Noël Carroll
Film (2007), Ronald Bergen
filmsite.org/comedyfilms4.html
en.wikipedia.org/wiki/Gross_out

Tillbaka till toppen av sidan