Ljudfilmen gör inträde

I slutet av 1920-talet påbörjades förändringen som skulle omstöpa filmkonsten. Med övergången från stum- till ljudfilm skulle filmhistorien ta en ny utveckling. En del filmstjärnor och regissörer klarade galant övergången, andras karriärer dog ut. Ljudets tillkomst möjliggjorde för publiken att ta del av hela dialoger och inte bara genom sporadiska mellantexter. Skådespelarnas pantomimer tonades ner då deras primära funktion förlorade sin angelägenhet.

Den problematiska övergången från stumfilm till ljudfilm

Det rörde sig om en successiv utveckling och i det första stadiet bestod ljudet bara av ett tillagt ljudspår med musik, vilket skedde första gången 1926 i Don Juan. Detta var i sig inget revolutionerande då en pianist eller hel orkester brukade ackompanjera filmerna.

Nästa stora steg i etablerandet av ljud kom 1927 med Jazz Singer som var en talfilm – åtminstone delvis, alla dialoger kunde inte höras. Den innehöll också musik och sångerna spelades in direkt i stället för att läggas till efteråt. De kommande talfilmerna liknade Jazz Singer i det att dem bara delvis lät dialogerna höras och det fanns flera orsaker till att utvecklingen gick långsamt:

  1. Biosalongerna måste utrustas med ny teknik.
  2. Skådespelarna var tvungna att rikta munnen mot kamerans mikrofon och kamerorna var i sin tur tunga och otympliga, vilket gjorde att skådespelarna inte kunde röra sig fritt när de pratade.
  3. De kameror som användes var inte konstruerade för talfilm då deras eget ljud upptogs av mikrofonen.
  4. En del av skådespelarna var tvungna att ta tallektioner för att förbättra artikulation och reducera sin accent.

Flera av stumfilmsstjärnorna klarade inte övergången. De var skickliga på pantomimer och gestik, men när de började prata lät det inte tillräckligt snyggt eller trovärdigt för rolltolkningen.

Efter ljudfilmen lanserats ökade publiktillströmningen, men det visade sig vara en tillfällig ökning och snart var publiksiffrorna tillbaka på normala nivåer. Samtidigt var det dyrare att producera talfilm, något som ledde till ekonomiska svårigheter för vissa filmbolag.

När sedan den stora depressionen kom 1932 förvärrades det ekonomiska läget ytterligare för filmbranschen. De flesta hade inte råd att gå på bio lika ofta längre och det ledde till billigare filmvisningar där biopubliken fick se två filmer till priset av en. I denna veva uppstod också B-filmen i form av lågbudgetproduktioner som främst involverade filmer inom western eller andra actionbetonade genrer.

Studiosystemet

Med de ekonomiskt svåra tiderna följde ökat fokus på filmernas vinster. Bolagen kunde toppstyra produktionerna och regissörerna fick rätta sig efter producenten som i sin tur styrdes av bolaget. Filmernas stil gick under denna tid ofta att känna igen efter vilket bolag som gjort den. Olika bolag kunde dessutom förknippas med olika genrer. Det fanns vid denna tid fem dominerande filmbolag i Hollywood: Fox, MGM, Paramount, Warner Brothers och RKO som grundades först 1928.

Musikalen uppstår

Med ljudfilmen uppstod också en ny genre, musikalen. Sång- och dansnummer blev en del av underhållningen som integrerades i filmens övriga innehåll. Mixen slog an hos den stora publiken och musikalen skulle växa till en av de största genrerna under 1930-talet.

Fred Astaire i Swing Time

Fred Astaire

Astaire bytte Broadway-scenen till filmduken och blev en av de största inom filmen i Hollywood på 1930-talet. Astaire var formidabel som dansare och samtidigt begåvad som sångare och skådespelare. I nio filmer var hans danspartner Ginger Rogers och de lyste i filmer som Top Hat (1935) och Swing Time (1936).
Bild: Swing Time (1936)

Dialogen utvecklas och de första färgfilmerna

Förutom att ljudet i filmen födde en ny genre i musikalen resulterade det i att dialoger fick allt större utrymme. Detta i sin tur ledde till mer sofistikerade berättartekniker och fler inträngande personporträtt. Slapstick (dvs. fysiska skämt, t.ex. att någon får en tårta kastad i ansiktet) började av samma orsaker i allt större utsträckning ersättas av verbala gags.

I Hollywood framträdde nya regissörsnamn som tog vara på talfilmens möjligheter. Bland dessa fanns Frank Capra och Howard Hawks. De tempofyllda dialogerna som visades upp i Capras Det hände en natt (It Happened One Night, 1934) och Hawks Ingen fara på taket (Bringing Up Baby, 1938) hade så klart aldrig gått att göra utan ljud.

Färgfilm dök först upp i tecknade filmer med Walt Disney som föregångare i början 1930-talet. Technicolor skulle i slutet av decenniet bidra till att filmer som Trollkarlen från Oz (Wizard of Oz) och Borta med vinden (Gone With the Wind) blev fenomenala publiksuccéer. I Trollkarlen från Oz användes färgen till att skapa effekt och återspegla innehållet: den första delen av filmen är i svart-vitt medan den andra, skildringen en drömlik sagovärld, visas i färg. Som fotnot kan nämnas att den allra första långfilmen som helt filmades i Technicolor var Becky Sharp från 1935.

En annan nyhet inträffade år 1933 och hette drive-in-bio, vilket lät publiken se filmen från sina bilar. Med televisionens inträde och senare hyr- och köpfilmen skulle denna bioform drabbas av en nedgång. Senare filmer såsom Francis Ford Coppolas Outsiders från 1983 skulle dock skildra drive-in-bion i ett nostalgiskt skimmer.

© Oskar Strandberg för Filmhistoria.se

Förra del i filmhistorien: Stumfilmen Nästa del i filmhistorien: 1940-talet

Källor:
Filmboken (2004), Elisabet Nemert och Gunilla Rundblom
Film (2007), Ronald Bergan