Science fiction på film – teman och Tidslinje

Denna artikel utforskar science fiction som filmgenre tematiskt och kronologiskt. Första delen belyser olika teman som återkommer inom genren medan andra delen består av en historisk genomgång av genrens utveckling med exemplifieringar av viktiga filmer.

Introduktion: ingredienserna i science fiction-film

En science fiction-film präglas av sin miljö och tidsdräkt. Den kan utspela sig i rymden fastän det inte är ett måste och den kan utspela sig i framtiden, vilket inte heller är ett måste men av naturliga skäl väldigt vanligt.

Inslag kan vara rymdskepp som blir länken till okända världar och möte med utomjordingar. När miljön inte flyttas ut i rymden kan beståndsdelarna utgöras av hotfulla framtidsscenarier, exempelvis kopplade till vetenskapliga experiment. En stor del av genrens inriktning kan summeras i ett ord: spekulation.

Återkommande teman

Det finns utan tvekan dominerande teman som återkommer inom science fiction-filmen. Dessa teman var förstås i regel inget nytt för filmen då de existerade innan i litteraturens science fiction. Inte att förglömma är att även om SF innehåller utsvävningar i fantasier finns en tradition att avspegla samtiden.

Dystopiska scenarier

En ständigt återkommande motställning är det rationella och opersonliga kontra det känslomässiga och personliga. Som tidigt exempel inom filmen kan Just Image från 1930 utpekas där personnamn ersatts av siffror och mat ersatts av piller. Detta gick igen från Jevgenij Zamjatins roman Vi från 1920-talet och en liknande avhumaniserad rationalisering illustrerades i THX 1138 fyrtio år senare. THX 1138 utspelar sig i en stad belägen under jord vars invånare intar medicin i stället för mat och deras interagerande styrs av restriktioner. Systemet har näst intill lyckas blockera allas känsloventiler, men mellan THX 1138 och LUH 3417 uppstår en gryende passion som måste hemlighållas.

I THX 1138 lyckas till slut hjälten ta till flykten och återförenas med den naturliga världen och först då återfå sin individualitet. I Logan’s Run (1976) lyckas hjälten också fly den nya teknokratins boning, men den gamla världen har här genomgått en förvandling (filmen utspelar sig cirka 100 år framåt i tiden) och ligger delvis i ruiner. Kontrasten förstärks av att den gamla världen mestadels utgörs av primitiva naturmiljöer medan den nya är konstruerad med avancerad teknologi. Här kan inläsas en reflektion till vår egen tid där det primitiva ersatts av en avancerad men i utbyte blodfattig värld.

Ett annat framtidsperspektiv med totalitär ordning under teknokratiska förtecken är François Truffauts Farenheit 451 (1966) efter Ray Bradburys romanförlaga. I Farenheit 451 är brandmännens roll inte längre är att släcka eldsvådor utan att starta bokbål – böcker har blivit något förbjudet. Böckerna utgör i Farenheit 451 en symbol – möjligen smått klichéartat kan invändas – för kontrasten mellan det totalitära och humanistiska.

Som kontrast till de dystopiska fabrikationerna kan nämnas vetenskapen som utopi, vilket får olika uttryck i filmverk som Things to Come (1936) och nämnda Logan’s Run (1976) där den senare är att betrakta som en blandning av utopi och dystopi.

Den hotfulla teknokratin

Teknologi hör naturligt ihop med science fiction och som oftast är den skildrad ur ett hotfullt perspektiv. Hotet från maskinerna är inte svårt att finna exempel på och nämnas kan filmer som Terminator (1984, inkl. uppföljare) och Matrix (1999, inkl. uppföljare).

En av de bästa filmerna inom genren, Blade Runner (1982), skildrar en hotfull framtid där teknologin flyttat fram sina positioner. Men den avslutas inte i en triumf över teknologin eller ett nederlag mot densamma utan med en överbryggande förståelse mellan maskin och människa. Michael Ryan och Douglas Kellner skriver i Technophobia: ”the film deconstruct the oppositions – human/technology, reason/feeling, culture/nature – that underwrite the conservative fear of technology by refusing to privilege one pole of the dichotomy over another and by leaving their meaning undercidable”.

Det post-apokalyptiska

Hotet mot civilisationen kan också vara den destruktiva benägenheten hos människan själv. Ett tidigt exempel är Things to Come (1936) där ett världskrig bryter ut och varar i tre årtionden. Filmen tillkom före atombombens tidevarv, men det väldigaste av mänskliga förstörelsevapen har bidragit till flertalet post-apokalyptiska skildringar. Här kan nämnas På stranden (On the Beach, 1959), Mad Max 2: The Road Warrior (1981) och Brev från en död man (Pisma myortvogo cheloveka, 1986).

Attack från yttre rymden

Ett ytterligare skrämmande perspektiv är hotet från yttre rymden. Världarnas krig (The War of the Worlds, 1953; remake 2005), Invasion of the Body Snatchers (1956, remake 1978) och Independence Day (1996) är några av filmerna där rymdvarelser eller organismer från rymden skapar panik på jorden. I Invasion of the Body Snatchers, med paralleller till It Came from Outer Space (1953), handlar det om hur utomjordiska organismer kopierar sig själva för att ta mänsklig gestalt, ett tema som har begagnas vid fler tillfällen. I Världarnas krig och Independence Day är "invasionen" mer direkt, betydligt våldsammare och resulterar därmed i något mer actionbetonat. Det kan också vara parat med komedin som i Mars Attacks! (1996).

När det inte är okända livsformer som står för det interstellära hotet har det varit asteroider och kometer som i Armageddon respektive Deep Impact – båda från 1998. Dessa filmer inordnas annars främst i kategorin katastroffilmer då få av science fictions-filmens primära berättarelement eller teman är involverade.

Skräckfyllda och eggande fantasier

Något som science fiction utforskar är människans fantasier, drömmar och rädslor. Fantasier och hypoteser som går utanför vad verkligheten består av låter sig besannas med fiktionens hjälp. Fantastiska berättelser har funnits långt innan science fiction hamnade på filmduken. Under början av 1800-talet uppstod skräckromantiken och en av de första företrädarna var den tyske författaren E.T.A. Hoffmann. Hoffmanns fantasterier befann sig i gränslandet mellan det verkliga och det övernaturliga.

Den galna vetenskapsmannen och experimentet som går snett har sin arketyp i Frankensteins monster som dök upp i en roman av Mary Shelley från 1818 (filmatiserad 1931). Temat med att något går snett i vetenskapsmannens laboratorium och ett monster eller något annat oväntat fasansfullt uppstår har sedan dess upprepats i mängder av variationer.

I Dr. Jekyll och Mr. Hyde (1941), ursprungligen en roman av Robert Louis Stevenson, genomgår doktorn Harry Jekyll en personlighetsklyvning. Hans respektabla och fridfulla natur får en motsats i Mr Hyde efter han intagit ett elixir. Personen han förvandlas till representerar hans inre förträngda natur (ett motiv som till exempel återkom i The Mask från 1994 med Jim Carrey i huvudrollen).

En annan fantasi, om att få föryngras och samtidigt byta identitet skildras i John Frankenheimers Seconds (1966). Den påminner en del om Frankenheimers The Manchurian Candidate från fyra år tidigare där en soldat hjärntvättas. I Seconds blir en äldre man i stället opererad och ”återfödd” som en yngre person med nytt utseende. En variant av temat finns i Transcendence (2014) där Johnny Depp syns i huvudrollen. Här låter filmens värld besanna fantasin om en människas omvandling till binära tal, det vill säga ett medvetande överförs till en dator. I den thrillerartade filmen gäckar frågan ifall omvandlingen lyckats och personen uppgått i en ny form eller om en artificiell intelligens i stället tagit över med en manipulerad version av personen som en gång existerade.

Tidsperspektiv och resor i tiden

På ett liknande sätt som horisonten för det okända förflyttades bortom planeten Mars när vetenskapen konstaterat att där inte fanns några gröna rymdvarelser har tidsperspektivet genomgått en förskjutning. Dåtidens filmer tog ibland i för lite (eller för mycket, beroende på hur man ser det) och förlade framtidshypotesen till strax efter år 2000. Även om årtalet hade en futurologisk aura över sig var avståndet i tid knappt, vilket ofta skulle visa sig – Aelita från 1924 och 2001: A Space Odyssey från 1968 föreslog bemannade resor till planeterna Mars och Jupiter år 1974 respektive år 2001. (Förmodligen kommer det fantastiska scenario som utspelas år 2163 och skildrar en färd till en ny stjärna i filmen Ikarie XB 1 från 1963 te sig minst lika hårresande om 150 år.)

Det finns uppenbara svårigheter med att gestalta en mycket avlägsen framtid och kanske tänker sig filmproducenterna också att det lockar mindre publik om tidsgapet är alltför avlägset vår egen tid. En film som inte drog sig för att ta ut svängarna och är en av de värsta i klassen är The Time Machine (1960, remake 2002) med spekulationer som sträcker sig flera tusen år framåt i tiden.

I Apornas planet (Planet of the Apes, 1968) används tidsperspektivet på ett oväntat och skrämmande vis. En rymdfarkost tvingas landa på en okänd planet och en bisarr överraskning väntar besättningen då de upptäcker att planeten styrs av apor medan människorna är förslavade. Men den största kallduschen sker slutskedet då filmens publik får veta att det inte är planeten i sig som är det främmande utan snarast tidsåldern.

Tidsresor har använts som ett berättargrepp för en story som kretsar kring möjligheten att ställa saker och ting till rätta i det förflutna för att på så sätt ändra ett katastrofalt scenario att inträffa i en annan framtid. Något som skildras med skilda stämningslägen i Terminator (1984) och Tillbaka till framtiden (1985).

I De 12 apornas armé (1995) kretsar handlingen kring tidsparadoxer och en man påstår sig ha sänts tillbaka från år 2035 för att förhindra att ett fördärvbringande virus sprids – han blir dock betraktad som galen och placeras på ett mentalsjukhus.

Det spektakulära rymdäventyret

Idag är kampen mellan den ljusa och mörka kraften allmän populärkulturell kännedom och klirret i filmbolagens kassa har skett flera gånger om från George Lucas trilogi som blev en ytterligare trilogi och sedan något som vi antagligen fortfarande inte sett slutet av. Stjärnornas krig eller Star Wars som den första filmen från 1977 hette är en mix av science fiction och äventyrsfilm. Det blir aldrig oroande eftersom allting är alldeles för fantastiskt för att kunna slå in. Spekulationerna saknas i hög utsträckning medan eskapismen utgör drivkraften och vi kan tryggt luta oss tillbaka och hänga med i den intergalaktiska färden.

Spekulationerna är något mer närvarande i filmer som Starship Troopers (1997) och The Fifth Element (1997), men det spektakulära har förtur när storyn berättas. I Paul van Veerhovens actionstyrda Starship Troopers beger sig en soldatarmé iväg från jorden ut i rymden för att möta hotet från illasinnade jätteinsekter. The Fifth Element har inte som mål att vara en trovärdig framtidsskildring utan utnyttjar i stället science fiction-ingredienserna och extrapolerar dessa för att skapa roande underhållningsvärde. I ett framtida New York vars framställning lånat visuellt av Metropolis och Blade Runner bildar taxichauffören Korben Dallas (Bruce Willis) och Leelo (spelad av en mycket lättklädd Milla Jovovich) duon som ska rädda planeten.

Genrens utveckling – historik

Den kanske allra första science fiction-filmen var Resan till månen (Le Voyage dans la lune) från 1902 av den franske filmpionjären Georges Méliès. Sedan människan gjorde den första månfärden 1969 är en resa till månen inte längre science fiction, men i början av 1900-talet var det trots allt så. Idag lever filmens rykte främst på en visuellt verkningsfull scen där rymdraketen landar i ögat på månen, vilket anger tonen för en film som för en modern filmpublik kanske främst betraktas som naivt charmig.

En annan fransman, René Clair, gjorde 1924 Paris Sover (Paris qui dort). I Paris qui dort lyckas en vetenskapsman uppfinna en laserstråle som får alla invånarna i Paris att frysa i tiden – enbildstagningar användes för att visa massor av människor som plötsligt stannade i orörlighet. En annan film från samma år, den ryska Aelita, skulle komma att påverka den sidan av science fiction tangerar fantasyeposet.

En tidig visuellt stilbildande film var Metropolis som angav en bild av framtiden med skyhöga byggnader och framrusande fordon i stadens luftrum. Fritz Langs och Erich Pommers verk från 1917 kan rentav vara det som betytt allra mest överlag för filmgenrens betecknande bildmotiv. Här avbildades den futuristiska storstaden med skyhöga byggnader och flygande fordon som än idag till viss del ännu utgör bilden av människans framtida livsmiljö. Dess fokusering på specialeffekter skulle visa sig bli en fortsatt viktig ingrediens för science fiction-filmer, likaså den dystopiska tematiken.

1930- och 1940-talen

Flash Gordon (i Sverige Blixt Gordon) som utkämpade strider i rymden mot ärkefienden Ming skulle bli föremål för tre filmserier på 1930- och 1940-talen och det gjordes även en långfilm 1980 med Max von Sydow som kejsar Ming. Blixt Gordon var inspirerad av serietidningshjälten Buck Rodgers och samme Buster Crabbe som spelat Blixt Gordon skulle spela Buck Rodgers när även denne figur blev hjälten i en filmserie.

1950-talet

1950-talet var en guldålder för science fiction på film om ändå inte alltid i kvalitativ bemärkelse då en låg budget ofta angav premisserna för produktionen.

Ett av föremålen för spekulationerna på film under decenniet var vår röda grannplanet Mars. Det var först på 1960-talet som den första lyckade förbiflygningen av Mars gjordes med rymdsonden Mariner 2. Dessförinnan var Mars föremål för spekulation och inhyste tanken om planeten som bebodd. Idén om marsianer var så klart perfekt för fiktiva ändamål.

I filmatiseringen av H.G. Wells Världarnas krig (The War of the Worlds) från 1953 var det marsianer som anföll jorden (att de attackerande rymdvarelserna inte längre kommer från Mars i Steven Spielbergs version från 2005 är självklart då det hade varit lika löjeväckande som det var skrämmande 1953).

Om det inte var marsianer som stod för hotet kunde det vara monster som tillkommit efter ett missöde i labbet. Som i den krympande mannen i The Incredible Shrinking Man (1957) vars fortsatta krympande fortgick tills spindlar framstod som jättemonster. I Japan avspeglades atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki och effekterna av radioaktiviteten i att ett monster skapades i filmen Godzilla (Gojira, 1954).

Det övernaturliga och skräckinjagande i Hollywoodproduktionerna göddes av rädslan för ett kärnvapenkrig med Ryssland. I överförd betydelse anföll blodtörstiga monster amerikaner i filmer som The Thing from Another World (1951), Invaders from Mars (1953), Them! (1954) och Plan 9 from Outer Space (1959). Filmer som dessa bidrog också till att forma blandgenren science fiction och skräck.

En mer lågmäld framställning av mötet mellan utomjordingar och människor var fallet i The Day the Earth Stood Still (1951) där det främst är den mänskliga naturens våldsamma sidor som är drivkraften bakom aggressionerna och utomjordingarnas närvaro blir även en spegling tillbaka på oss själva. Utomjordingarna kommer här betydligt mer långväga än från Mars, vilket ytterligare bidrar till filmens sevärdhet idag.

Forbidden Planet från 1956 bör också omnämnas som en av de stilbildande science fiction-filmerna. Den visar hur man under 1950-talet tänkte sig liv i rymden och många filmer har senare ”lånat” från den.

1960-talet

1960-talet skulle se två av Frankrikes stora filmskapare sätta avtryck i genren. Alphaville (1965) av franske Jean-Luc Godard skulle leka med genrekonventionerna medan François Truffauts filmatisering av Ray Bradburys roman Fahrenheit 451 året därpå var mer konventionellt berättad.

En höjdpunkt under decenniet var Stanley Kubriks 2001: A Space Odyssey (1968), i vilken han i ett av de mest visionära verken inom genren gestaltar en förunderlig rymdsaga. Filmens öppningsscen utspelas i förhistorisk tid där en monolit som inte kan ha skapats på jorden påträffas av en skara apor. Scenen avslutas med en fantastisk övergång till en helt annan tid genom att ett primitivt redskap flyger upp i luften och i stället antar formen av ett avancerat rymdskepp – en metafor för den levande organismens smått obegripliga utveckling. Det är även en belysning av redskapets utvecklingslinje: från en benbit för att klubba ihjäl en rival med till en dator vars egen evolution börjar konkurrera med människans.

1970-talet

Det fokus på artificiell intelligens som fanns i form av datorn HAL 900 i 2001: A Space Odyssey utvidgas under 1970-talet och robotar på film skulle allt oftare inbegripa artificiell intelligens. Filmer som Westworld (1973), The Stepford Wives (1975) och Demon Seed (1977) demonstrerade detta på olika vis.

I Westworld skildras hur ett framtida nöjesfält konstruerats med fantasivärldar där cyborgs har en vital roll. John Blane och Peter Martin är två av dem som rest dit för att uppleva den gamla vilda västern där de kan göra allt från att spela poker på en saloon till att medverka i revolverdueller – fast där allt är på låtsas om än till synes autentiskt. Dessa cyborgs med artificiell intelligens visar sig dock i slutändan oberäkneliga och i stället för att hållas inom de förprogrammerade ramarna handlar de i stället efter vad som tycks vara en egen vilja.

I The Stepford Wives får den artificiella intelligensen tjänstgöra för en manlig och absurd idealiserad syn på kvinnornas position i samhället. I Demon Seed utvecklar vetenskapsmannen Alex Harris en avancerad dator vid namn Proteus som inte beskrivs som en vanlig dator utan en ”synthetis cortex”, en sorts artificiell hjärna och överlägsen alla mänskliga dito. Det handlar om en artificiell intelligens och utan vi vet ordet av har Proteus blivit självmedveten och säger till sin skapare och programmerare: ”You don’t know me”.

Under 1970-talet återspeglar genren även frågor kring överbefolkning och ekologi. Något som märktes i ZPG (1971) och Soylent Green (1973), vilka båda utspelar sig på en framtida överbefolkad jord, samt Silent Running (1972). I ZPG har luftföroreningarna nått en ohållbar nivå och en drastisk lag totalförbjuder ytterligare barnafödande. I Soylent Green är lösningen på problemet med överbefolkning och tynande mattillgång av makabert slag då mat anrättas på människor, något som hålls hemligt innan polisinspektören Thorn (Charlton Heston) börjar ana oråd. Dessa flmer känns delvis aktuella idag och kanske är mer gäller det Silent Running (1972) där den sista konstgjorda naturen på en jättelik rymdfärja är hotad. Silent Running en udda fågel i genrens flora, vilket bland annat märks i ett anakronistiskt soundtrack där Joan Baez sjunger. Två år senare skulle Dark Star ta ut svängarna än mer och blev ett lyckat exempel på hur komedin kan frodas i en film som utspelas i rymden.

Att nämna är också Andrej Tarkovskijs Solaris (1972), vilken på liknande sätt som 2001 - ett rymdäventyr lämnar frågor obesvarade. I Solaris är de fantasier som genren ger utrymme för av filosofisk karaktär där tiden och rummet på subtilt vis gäckar åskådaren.

1980-talet

Science fiction-filmen visade under 1980-talet en fortsatt upptagenhet med perspektivet människa kontra maskin. Blade Runner (1982), Android (1982), Cyborg (1983), Terminator (1984), Cherry 2000 (1987) och RoboCop (1987) är flera prov på fenomenet.

J.P. Telotte ser i boken Replications: A Robotic History of the Science Fiction Film (1995) trenden som en avspegling i samtidens hopp och rädslor förenade med de framsteg som rör robotteknik och artificiell intelligens, men också en ökad medvetenhet till den egna graden av konstgjordhet: ”of how we often seem controlled by a kind of program not so very different from the sort that drives the artificial beings which abound in our films”.

I Blade Runner är de så kallade replikanterna snarlika människorna och måste särskiljas med ett särskilt test. Det intressanta i deras interaktion med människor är att dessa även i hög grad identifierar sig själva som människor och inte alltid ens vet om ifall de är replikanter (de har bl.a. inprogrammerade konstgjorda minnen). Dess utvecklare förutsåg att de kunde utveckla känslor så småningom – lösningen för att motverka detta är begränsningen av deras livslängd till fyra år. Här inlemmas etiska frågor som annars sällan tas upp inom genren.

Blade Runner har anförts som ett exempel på cyberpunk, en undergenre som utgår från datorernas intåg inflytande och slog rot på 1980-talet. Två andra filmexempel är Repo Man (1984) och Tetsuo (1989).

Actionfilmens ökade popularitet under 1980-talet smittade av sig på science fiction-genren. Terminator och RoboCop är två exempel. Och om Alien (1979) var ett nervkittlande drama som gjorde bruk av den klaustrofobiska känslan som kan uppstå på en rymdfärja är uppföljaren Aliens (1986) snarast en actionfilm i science fiction-förklädnad.

1990-talet

Mixen av action och science fiction var fortsatt tongivande in på nästa årtionde. Total Recall (1990), Demolition Man (1993) och inte minst Matrix (1999) var resultat av sådan befruktning. I många fall härskade målgruppsstyrning över visioner i filmskapandet, vilket innebar att genren utvecklades föga bortsett från specialeffekternas område.

En trend under 1990-talet var asteroider och kometer i kollisionskurs med jorden. Att filmer som Deep Impact och Armageddon samt TV-produktioner som Meteorites, Doomsday Rock och Asteroid kom i slutet av 1990-talet kan eventuellt ha ett samband med att det då var en guldålder för astronomin. Om denna sambandsteori stämmer kan man dock fråga sig varför det ännu inte har dykt upp några spelfilmer med exoplaneter i fokus.

Katastroffilmer som dessa var dock inte något nytt under 1990-talet utan hade funnits tidigare såsom When Worlds Collide (1951) där den föreliggande katastrofen inte är mindre än en stjärna med en planet i omloppsbana i kollisionskurs med jorden.

2000-talet och kommande utveckling av genren

Under 2000-talet har den aktuella klimatförändringen avspeglat sig i SF-filmer, såsom The Day After Tomorrow (2004) och 2012: Ice Age (2011).

En samtidskommentar med en annan vinkling paketerad som science fiction-komedi skedde i Idiocracy (2006) där dagens konsumerande livsmönster extrapoleras cirka 500 år framåt i tiden och strandar i ett måttlöst förfall av miljön och kulturen.

Ett steg framåt för specialeffekterna inom film togs med Avatar (2009) där en hel fantasivärld skapades åt publiken. Sedan kan man diskutera om den i övrigt tillförde något nytt åt genren. Även Gravity (2013) var en film som på den tekniska biten tog utvecklingen ett steg framåt.

En film som i stället byggde vidare på temat från Blade Runner om androider som intar mänsklig identitet till den grad att de själva tror sig vara riktiga människor var brittiska Moon (2009). Huvudpersonen Sam arbetar på månen i ett projekt att utvinna Helium-3 då han börjar bevittna besynnerliga saker, vilket leder till en underminerande insikt.

Surrogates (2009) från samma år alternerade temat android-människa. Intressant på idéplanet var filmens gestaltning av hur förbättrade representationer av människor i form av avatarer syntes i det offentliga medan dem riktiga människorna i form av bleka original höll sig undan i sina hem.

Under 2000-talet har fans av Star Wars och Marvel-superhjältar fått sina begär stillade flera gånger om. Rymdeposet Star Wars har fått nya uppföljare och i princip varje serietidningsfigur med antydan om superkrafter har fått minst en egen film.

© Oskar Strandberg för Filmhistoria.se

‹ Översikt genrerKrigsfilmen och dess historia ›

Källor:
Technofobia (1990), Michael Ryan och Douglas Kellner
Replications: A Robotic History of the Science Fiction Film (1995), J.P. Telotte
Race, Space and Class: The Politics of Cityscapes in Science-fiction Films (1999) av David Desser
101 Sci-fi filmer (2010) red. Steven Jay Schneider
sv.wikipedia.org/wiki/Buck_Rogers
en.wikipedia.org/wiki/Flash_Gordon
livescience.com/22119-mars-cultural-fascination.html

Tillbaka till toppen av sidan