Skräckfilmen som genre – teman och motiv

Andra delen om skräckfilm behandlar dess centrala teman samt försöker sig på en genredefinition. Se del ett: Skräckfilmens historia och utveckling.

Genredefinition

Skräckfilmen är filmiskt berättande med skräck som motiv. En filmmakare har en mängd visuella och auditiva tekniker att skrämmas till förfogande. Till de visuella hör motbjudande monster eller deformerade människor (här får de i filmteamet som sysslar med smink ofta en stor roll). Till det auditiva hör dissonant musik och plötsliga ljudeffekter som förstärker intryck.

Till det skrämmande hör också det vi inte ser, men vad scenerna skapar i form av förväntan. Spänningen kan byggas upp med kuslig stämning som anger något förebådande. Att låta publiken ana för att sedan låta detta urladdas i något mardrömslikt hör till genrens typiska grepp.

Överraskningen är ett återkommande inslag i metoderna att skrämmas. Det handlar då ofta om ett hot som uppträder som från ingenstans: en zombie som kraschar in genom fönstret och attackerar, vilket kan få oss som tittar att rycka till. Bara genom att vi är medvetna om att den sortens film vi bevittnar har sådana inslag kommer få oss att vara på helspänn.

Skräckfilmen är överlag mer känslogripande än intellektuell. Den kommunicerar i hög grad direkt till våra sinnen. I fokus står rädslan som kan komma till uttryck i att det vi ser väcker avsmak, framkallar rysningar eller ren fysisk rädsla. 

Då skräckfilmen ofta kretsar kring det övernaturliga, eller åtminstone ger sken av det övernaturliga, är den i sin natur bestående av fiktiva berättelser och sällan verklighetsbaserade. Ofta föreligger det en tvetydighet kring det eventuellt övernaturliga, vilket bidrar med att skapa frågetecken som gör att vi vill se vidare och komma till klarhet med hur det egentligen förhåller sig. Några av de många filmer som uppvisar sådana drag är Det spökar på Hill House (The Haunting, 1963), Rosemary’s Baby (1968) och Don’t Look Now (Rösten från andra sidan, 1973).

En liknande kategori är filmer som genom antydningar tvingar oss att gissa eller bara vänta ut upplösningen där ofta en överraskning väntar. Som i Spiraltrappan (The Spiral Staircase, 1946) eller De Djävulska (Les diaboliques, 1955).

Besläktad och överlappande skräckfilmens element är thrillern. Dessa filmer kan ses som rysare, fast som har större halt av vardagsrealism även om innehållet kan rymma övernaturliga inslag eller åtminstone antydningar om sådana.

När det gäller blandgenrer är action och thriller mest näraliggande skräckfilmen där gränserna kan vara suddiga. Därnäst är science-fiction och skräck är en given kombination då hoten kan dubblas; exemplen är många där några titlar att nämna är Världsrymden anfaller (Invasion of the Body Snatchers, 1956), Alien (1979) och Videodrome (1983). Komedin kan förefalla oförenlig i symbios med skräck, men det går absolut att kombinera om skämtinslagen är parodi på skräckfilmgenren i sig. 

Berättargrepp och klichéer

Det har med tiden etablerats effekter som blivit klichémässiga i genren (och använts inom andra genrer). Fönster som slås upp av vinden, vilket ska understryka eller tolkas som förebud om ett yttre hot som kommer närmare eller finns där ute och påminner om den relativa tryggheten i huset. Särskilt i äldre verk kan det vara en del av det spöklika slottets egenskaper. Liksom vinden som ylar utanför, som om den var bebodd av något ondskefullt.

Händer som sträcks ut mot någon var särskilt i äldre filmer typiskt för illavarslande förebud. Ett alltjämt använt grepp är att låta någon backa mot kameran därifrån hotet när som helst kan dyka upp. I båda fallen används visuella medel för att visa hur någon utsätts för hot och samtidigt är hjälplös och ovetande om det.

En dörr som öppnas av sig själv, men ingen visar sig stå bakom (alternativt att någon dyker upp efter en stunds spänningshöjande ovetskap), är ett grepp som särskilt hör till skräckromantikens skrämseleffekter. För att inte tala om dörrar som stängs av sig själva bakom någon (särskilt om denne stigit in i ett slott) och skapar känslan att bli instängd i ett hus där det råder övernaturliga krafter. Temat med hemsökta hus finns det många tidiga exempel på såsom The Cat and the Canbary (1927), The Old House (1932) och The Uninvited (1944).

Teman och motiv

Skönheten och odjuret

Skönheten och odjuret är återkommande som tema, i skräckgenren tenderar det ofta handla om den vanskapte som vill ha kärlek, men på grund av omständigheterna måste han röva bort den han åtrår. I Phantom of the Opera (1925) möter vi en fantom som är en gåta för personalen på operan och har setts av få. Han befinner sig i kulvertarna under operan och styr över teatern, han talar genom väggen till sin favoriserade sångerska som tycks ”sälja sin själ” för att bli en framstående sångerska. Men när hon får veta att det är fantomens röst hon hört och får se hans ansikte utan mask vill hon genast slippa ur hans grepp. Samma slags tema återkommer till exempel i King Kong (1933).

Den galne vetenskapsmannen

Den galne vetenskapsmannen betecknar idén om den som drivs av storhetsvansinne och vill leka gud. Det vetenskapliga experimentet leder till konsekvenser som inte längre kan kontrolleras med ödesdigra följder. Inom skräck tangerar det ibland teman om den vanskapte som kan bli resultatet av den galne vetenskapsmannens verk som i Frankenstein (1931). Den osynlige mannen (1933) kan räknas hit även vetenskapsmannen då inser sitt misstag och gör allt han kan för att återställa utfallet. I viss mån också Dr Jekyll and Mr Hyde (1931 och tidigare samt flera senare filmatiseringar) delar temat med att utforska personligheter med personlighetsklyvning i skräckens tecken. Från att vara en välanpassad medborgare övergår vetenskapsmannen i en varelse som är till hälften monstruöst missfoster helt utan samvetsbetänkligheter.

Barnet som tagits i besittning av ondskan

Ett annat tema är barnet som är taget i besittning av djävulen eller av andra onda krafter. Att barn intar positionen som ruskighetens centrum är kanske motsägelsefullt, men utgår från faktumet att ondskan lokaliserad i barnet kan bli särskilt skrämmande genom att våra föreställningar vrids och det skapas en otrygghet inför vad vi trodde var tryggt. Det första och ett av de bättre filmexemplen är Det onda arvet (The Bad Sees, 1956) där en åttaårig flicka visar sig vara orsak till att en jämnårig pojke drunknat och sedan även grund till fler dödsfall. Hon är en mönsterflicka uppskattad av omgivningen, fast hennes leende förefaller utstuderat och hennes känsloliv uppvisar aparta inslag.

Skräckfilmer har ofta en subversiv sida som ifrågasätter den allmänt utbredda synen på samhället. I Det onda arvet ligger det subversiva i tanken att ett avhållet och till synes älskvärt flickebarn kan vara ondskefullt. I så fall borde ondskan finnas på långt fler platser än vi förut trott. Detta är en av de på djupet oroande inslagen hos skräckfilmen: den omprövar vår syn på verkligheten genom att insistera på att något otryggt döljer sig.

I Exorcisten har en demon tagit en flicka i besittning. En skillnad här är att flickan själv oroas över vad som pågår, vilket gör att det är den osynliga ondskan snarare än hon själv blir det mest skräckinjagande. I denna film utnyttjas kontrasten mellan synen på barnet som något oskuldsfullt även auditivt genom att flickans röst låter som om ett monster talade. En del teman och motiv från Exorcisten skulle några år senare upprepas i Poltergeist (1982).

En variant på hur ondskans makter tar en kropp i besittning kan också gälla avkomman. I filmer som Rosemarys Baby (1968) och Omen (1976) har sataniska makter sett till att befruktningen skett på så sätt barnet blir dennes.

Blodtörstande ”stalkers”

Peeping Tom (1960) tillför den perversa dimensionen hos en seriemördare. Mark Lewis filmar sin gärning och får en kick av att se dessa efteråt. Polisen som undersöker vad som blivit en serie av mord förundras över den förbluffade skräcken i offrens ansikte, vilket kommer sig av att de genom en spegel ser sig själva när dem vet att dödsögonblicken väntar. Mark anländer även till mordplatsen efteråt då polisen hunnit dit och fortsätter sin "dokumentär".

Seriemördare som huserar är föga förvånande ett tema inom skräckfilmen. Ofta är fokus inte på samhället eller polisarbetet utan på ett en grupp ungdomar som råkar ut för en ”stalker” av det värre slaget. Exempel är Alla helgons blodiga natt (Halloween, 1978), Fredagen den 13:e (1980), Terror på Elm Street (A Nightmare on Elm Street, 1984) och Scream (1986). Alla helgons blodiga natt är förvisso klichéartad och exploaterande i sex, men inte desto mindre en förebild för många kommande filmer av liknande typ i genren. Scream är en bitvis originell parodi på genrens slasherfilmer, den avstår inte från att försöka framkalla skräck men låter exempelvis mördaren i vissa avseenden framstå mindre kompetent.

© Oskar Strandberg för Filmhistoria.se

‹ Översikt genrerMusikalen som filmgenre ›

Källor:
101 skräckfilmer du måste se innan du dör (red. Jay Schneider) (2010, övers. Bitte Wallin)

Tillbaka till toppen av sidan