1960-talet

Under 1960-talet var det bistra tider för filmbolagen i Hollywood då televisionen som snart fanns i var mans hem blivit en bestående konkurrent. En mer långtgående konsekvens av televisionen som alternativ till bio var att filmbolagen manades att göra omfattande reklamkampanjer för sina filmer. Hollywood insåg också att den stora publiken utgjordes av de unga – de var mindre benägna att sitta hemma framför TV-apparaterna – och alltfler filmer vände sig till denna målgrupp.

Våld, sex och action

I Storbritannien skapades en ny filmstil, som fick namnet "diskbänksrealism" och där människor ur arbetarklassen fanns i ledande roller. Några av de mest minnesvärda filmerna var Se

De filmer som i hög grad riktade sig till unga karaktäriserades av mer inslag av våld och sex. En mindre strikt censur möjliggjorde för tillkomst av filmer som Bonnie och Clyde (Bonnie and Clyde, 1967). Det är en film där våldet blandas med estetiken. Något som inte minst är tydligt i slutscenen, som delvis är i slowmotion, med ett måttlöst kulregn riktat mot blott två människor. Men även filmer med social agenda märktes varav The Young Savages (1961) är ett exempel.

Western- och krigsfilmer blev alltmer fokuserade på actionsekvenser. Westernfilmens dimension av amerikansk historia märktes fortfarande i Så vanns vilda västern (How the West Was Won, 1962) och Indianerna (Cheyenne Autumn, 1964), men avtog alltmer till förmån för effektfylld spänning och råare våld som i För en handfull dollar (A Fistful of Dollars, 1964), De professionella (The Professionals, 1966) och Det vilda gänget (The Wild Bunch, 1969).

Ett annat sätt för filmen att ligga mer rätt i tiden och tilltala den yngre publiken prövades i Mandomsprovet (The Graduate, 1967) där ljudspåret inte bestod av den sedvanliga orkestermusiken utan popmusik i form av Simon & Garfunkel.

Hollywood insåg tidigt att det var effektivare att rida på en framgångsvåg än att ständigt försöka intressera biopubliken för nya filmer. Men kanske var det på 1960-talet som den trend som senare skulle bli än starkare befästes. Efter att Apornas planet (Planet of the Apes, 1968) blivit en hit skulle två snara uppföljare (både med betydligt blygsammare budget) dyka upp 1970 respektive 1971.

Mastodontfilmen blev ytterligare en del i strategin kring att återerövra publiken genom att ställa filmen i kontrast med TV-utbudet. Ben-Hur blev 1959 en stor hit och översköljdes med Oscarsstatyetter. På 1960-talet fortsatte trenden med filmer i det mest storskaliga formatet och dessutom ofta med det forna romarriket som skådeplats – Spartacus (1960) och Cleopatra (1963) var två exempel.

Samurajfilmen

Samurajfilmen som blivit populär och fått vidare spridning frodades under 1960-talet. Oftast utspelas filmerna under den japanska medeltiden och inte sällan kretsar handlingen kring konflikter mellan klaner. Filmerna förknippas med våldsscener och rituella självmord, men filmerna är ofta uppbyggda som dramer och ibland även komedier. Några av de mest konstnärligt ansedda filmerna gjordes av Akira Kurosawa inklusive De sju samurajerna (Shichinin no samurai, 1954), Yojimbo - livvakten (Yôjinbô, 1961) och Masaki Kobayashi inklusive Harakiri (Seppuku, 1962), Uppror (Jôi-uchi: Hairyô tsuma shimatsu, 1967).

Nya uttryck

I Storbritannien skapades en ny filmstil, som fick namnet "diskbänksrealism" och där människor ur arbetarklassen fanns i ledande roller. Några av de mest minnesvärda filmerna var Se dig om i vrede (Look Back in Anger, 1959), Lördagskväll och söndagsmorgon (Saturday Night and Sunday Morning, 1960) och En doft av honung (Taste of Honey, 1961).

Än mer inflytelserik blev den franska nya vågen där filmskapare som François Truffaut och Jean-Luc Godard tillhörde de mest tongivande. De unga franska filmskaparna stod för något nytt, vilket bland annat märktes i handhållna kameror och att gatan, och inte studion, användes som inspelningsplats. Den närvaro och nerv de fångade genom sin experimentella inställning till filmprocessen har mängder av filmare sedan dess försökt ta efter.

I Sverige slog Bo Widerberg igenom med filmer som Barnvagnen och Kvarteret Korpen (båda 1963).

Medan 1960-talet led mot sitt slut hade ett nytt filmklimat inrättats med marknadens efterfrågan som ett primärt kriterium för om en film görs eller inte görs. Det har senare talats om denna tid som "auteurens död" (vilket dock är uppe för diskussion). Stora filmskapare med personliga uttryck som Akira Kurosawa, Satyajit Ray och Michelangelo Antonioni samt en mängd andra egensinniga filmare fick allt oftare problem att genomdriva sina filmidéer, ett dilemma som snart blir normaliserad inom filmen.

© Oskar Strandberg för Filmhistoria.se

‹ Förra del i filmhistorien: 1950-talet Nästa del i filmhistorien: 1970-talet ›

Källor:
Film (2007), Ronald Bergan
en.wikipedia.org/wiki/ Cleopatra_%281963_film%29