Alfred Hitchcock - ett filmurval

Alfred Hitchcock (1899–1980) regisserade sin första film redan 1922, även om filmen med titeln Number 13 inte är bevarad. Som hans första betydande verk brukar framhållas stumfilmen The Lodger (1927) där en del av regissörens karaktäristiska stil och teman är urskiljbara. Dessa var stumfilmer och den första långfilmen med tal blev Utpressning (Blackmail, 1929).

Under den tidiga delen av sin bana var Hitchcock delaktig i manusarbetet, vilket han skulle upphöra med i början av 1930. I stället skulle han från mitten av 1940-talet och framåt i nästan samtliga fall även producera sina filmverk.

Mycket i filmografin kan bäst placeras i kategorin thriller, fast typiskt är komiska inslag (nämnas kan Champagne som var en renodlad komedi) som samspelar med drama. Det som frammanade spänningen var ofta av subtil art eller något som steg i styrka. Det var inte minst på grund av dessa beståndsdelar Hitchcock fick epitetet ”skräckens mästare” (eller på engelska ”the master of suspense”)

Trollbunden (1945)

Att Alfred Hitchcock var påverkad av psykologi och särskilt psykoanalys framstår tydligt i filmer som Studie i brott (1958), Marnie (1964) och inte minst i Trollbunden (Spellbound) från 1945 där Ingrid Bergman i en av huvudrollerna spelar just en psykoanalytiker.

Gregory Peck intar den andre huvudrollen och hos hans rollgestalt är bortträngning en huvudkomponent som förklaring till beteendet. Bortträngning som psykologisk försvarsmekanism formade också handlingen i de andra två ovan nämnda filmerna fastän utformningen skiljer sig åt. Vad som också i hög grad bidrar till intrigen är personlighetsklyvning, något som skulle återkomma i Psycho.

De psykologiska komplikationerna i Trollbunden lägger grunden till de många omkastningar som sker i denna smarta och komplexa thriller där manuset är sådant att omkastningar inte sker på bekostnad på trovärdigheten.

Filmiskt beundransvärda är de drömsekvenser där motiv från René Magritte förekommer. Men den oförglömliga scenen finns i slutskedet i form av en genial uttänkt kamerasekvens där förövaren inser den enda utvägen.

Notorious (1946)

Jämfört med i Trollbunden och flera andra filmer släpper Ingrid Bergman loss och är mindre jungfrulig i Notorious (1946). När en motorcyklist stoppar Bergmans rollgestalt Alicia, som är uppenbart alkoholpåverkad, är hennes kommentar: ”People like you ought to be in bed”.

Alicia är till själslivet illa tilltygad och dricker därför mer än hon borde. T.R. Devlin (Gary Grant) blir ett stöd, men kanske inte nog för att hon ska kunna genomlida det avskyvärda som krävs i det uppdrag hon accepterar för att få information om en grupp utvandrande tyskar med förflutet inom naziregimen. Dessa misstänks syssla med en förtäckt rörelse.

Hitchcock behöver inte avlossa ett ända pistolskott eller ens starta ett slagsmål för att filmen ska nå en hög spänningsintensitet. Mellan spänningsvarven utvecklas också en kärlekshistoria, både effektivt och originellt gestaltad.

Slå nollan till polisen (1954)

Få filmer kan mäta sig med Slå nollan till polisen (Dial M for Murder, 1954) när det gäller att leverera smart och raffinerad intrig kring ett mordfall. Denna kan troligen stimulera även de som är mer än förtrogna med många av berättargreppen. Typiskt för en Hitchcock-film så handlar det om en oskyldig som blir indragen i skumma affärer. Den komplott som äger rum går egentligen fel, men Tony Wendice (Ray Milland) är förslagen värre och hittar ett nytt sätt att få den att fylla sitt egentliga syfte.

I den kvinnliga huvudrollen ses Grace Kelly som spelade i tre Hitchcock-filmer under en kort period. Utöver Slå nollan till polisen spelade hon mot James Stewart i Fönstret åt gården (Rear Window, 1954) och mot Gary Grant i Ta fast tjuven (To Catch a Thief, 1955).

Fönstret åt gården (1954)

James Stewart spelade huvudrollen i fyra Hitchcock-filmer inklusive två av regissörens mest kända, Fönstret åt gården (Rear Window, 1954) och Studie i brott (Vertigo, 1958). Det finns en del likheter mellan hans karaktärer i dessa två filmer dessutom.

Ytterligare något som karaktäriserar Hitchcocks filmverk är en ”vuxen” dialog. Inte minst märks detta i Fönstret åt gården där manuset förvaltas väl i det subtila samspelet mellan Stewarts och Grace Kellys rollgestalter.

Att den centrala gestalten Jeff är tvingad till stillasittande efter ett svårt armbrott genererar filmens speciella ingredienser: relationsdramat som är avgränsat till en lägenhet mixat med spänningsdramat som sker i huset mitt emot och enbart betraktas genom lägenhetens fönster.

I sista minuten (1959)

I sista minuten gjordes efter Vertigo och kan kännas igen stilmässigt på några plan – Hitchcock stod för regi och produktion i bägge fallen. I sista minuten har fler skämtsamma repliker att bjuda på än Vertigo med sin delvis mörka ton. Gary Grant (hans sista av fyra Hitchcock-filmer) är mer uppsluppen än James Stewart i huvudrollen och fyrar av en del one-liners. Några av dialogpartierna med den kvinnliga motspelaren Eva Marie Saint är dessutom av yppersta slaget när det kommer till kvick och cool dialog.

I sista minuten uppvisar det tema som återkommer anmärkningsvärt ofta i Hitchcocks filmer och som handlar om ”fel man”; vilket också är en filmtitel på en av hans filmer, The Wrong Man (1956). I sista minuten misstas Grants karaktär Roger Thornhill för en annan och någon som inte ens existerar, raffinerat nog. Han kastas in i en spionintrig, men övergår från att bara desperat försöka komma undan till att försöka få klarhet i vad som hänt. Här infinner sig motivet med en person som egentligen saknar erfarenheter att bekämpa brott, vilken hamnar involveras i ett brottsfall både som passiv och aktiv part. Mannen som visste för mycket (The Man Who knew Too Much) är ett annat exempel).

Det extraordinära kameraarbetet som ett av Hitchcocks signum märks särskilt i en episod ute på vidsträckta majsfält där Thornhill tror att han ska möte den han förväxlats med, men blir i stället bryskt uppvaktad av ett flygplan. Och några av sekvenserna i detta möte är inte bara actionladdat utan också stor filmkonst.

Psycho (1960)

Att Psycho (1960) gjordes i svart-vitt kan ha överraskat den samtida biopubliken då Hitchcock gjort flera filmer innan i färg; annars var svart-vita filmer fortfarande vanliga 1960. Den som sett Psycho har i vilket fall förmodligen svårt att tänka sig den i färg.

Men vad som kunde misstänkas vara ett estetiskt val var faktiskt grundat i en begränsad produktionsbudget då Paramount ställde sig tveksamma till filmprojektet ifråga. Till saken hör att I sista minuten som året innan varit en stor kommersiell succé gjorts för MGN samt att ett strandat filmprojekt (”No Bail for the Judge”) nyligen avbrutits och kostat Paramount pengar.

Psycho sällar sig alltså till skaran av lågbudgetfilmer (relativt låg budget i detta fall) som slutade som klassiker. För det är den här filmen de flesta associerar med Hitchcock och till och med de som inte ens sett filmen kan mycket väl känna till den brutala duschscenen och dess ljudspår som båda blivit bestående igenkänningsfaktorer i populärkulturen. Psycho skiljer sig också från flera av Hitchcocks övriga filmer då den genremässigt befinner sig närmare skräckfilm än triller. Man skulle i alla fall kunna säga att skrämseleffekterna är mer explicita än i många andra av filmerna.

Den mästerliga filmaren skulle skapa ytterligare uppmärksammade verk efter Psycho, men storhetstiden var enligt många förbi. Sista fullträffen skedde kanske 1972 då Hitchcock återvände till brittisk mark för inspelningen av Frenzy.

© Oskar Strandberg för Filmhistoria.se

‹ Översikt regissörerAki Kaurismäki ›

Tillbaka till toppen av sidan