Western – historisk översikt och utveckling av genren

Detta är andra delen i en serie artiklar om westernfilmen. En historisk genomgång från de första stumfilmerna, storhetstiden i mitten på förra seklet och sedan genrens nedgång och kännetecken i modern tid.

De första filmerna

Den stora tågplundringen (The Great Train Robbery) från 1903 i regi av Edwin S. Porter är den första kända westernfilmen. Den varar i tolv minuter och skildrar ett tågrån samt den påföljande jakten på rånarna.

Den stora tågplundringen har förblivit omnämnd i filmhistorien och gång efter annan refererad till. Inte minst tack vare en spektakulär scen som blivit ikonografisk: en man vänder sig mot kameran, siktar och avfyrar sin revolver rakt mot den. Den var i sig revolutionerande för synen på det filmiska berättandet och försåg kommunikationen mellan aktörer och publik med en symbolisk akt.

1914 brukar få datera den verkliga inledningen av westerngenren inom film. Det är året för den första långfilmen i genren, The Squaw Man av Cecil B DeMille.

Snart fick publiken sina favoriter bland westernhjältarna på vita duken och under stumfilmstiden hette de två största stjärnorna William S. Hart och Tom Mix. När långfilmen började ersätta tvåaktaren ersatte William S. Hart ”Broncho Bill” som den mest prominenta westernstjärnan. William S. Hart hade fått ett mindre genombrott i Reginald Bakers The Bargain (1914) som följdes av ett ännu större 1916 då han syntes i flera filmer inklusive Hell’s Hinges.

Hart var även medregissör och skulle framöver själv regissera – och ibland även stå för manus – förutom att agera framför kameran. Hart införde en mängd typiska kännetecken i westernfilmen och Rune Waldecranz beskriver honom som filmhistoriens första ”good-bad character” – ”en laglös ensling”, ett kännetecken hos många av genrens hjältar.

Hart betonade westernfilmens förankring i folklore och gjorde själv anspråk på att skildra den äkta västern. Med tiden minskade Harts popularitet, han skulle vid hög ålder få se sig utkonkurrerad av nya stjärnor som Tom Mix. Mix hade en bakgrund som bland annat skicklig rodeoryttare och det märks i filmerna att specialtricket är att hoppa upp på hästryggen i farten.

Redan under 1920-talet började westernfilmen bli nostalgisk. Något som märktes genom fler skildringar av pionjärtiden, vars anslag också bäddade för filmer med en episk inramning. The Covered Wagon (1923) kan ses som den första episka westernfilmen med dokumentär prägling: kontinentens klimat och landskap med dess skiftande hetta, kyla och svår framkomlighet. Ingredienser som var tacksamma omständigheter för att accentuera mänskligt drama med äventyrlig halt. Fast orsakerna är förstås inte enbart att tillskriva nostalgi, framhävas bör även att det först med långfilmen gick att på ett någorlunda rättvist sätt uppvisa skeenden med så mycket stoff att bearbeta som i The Covered Wagon och likaså The Iron Horse från året därpå.

Med anlitade autentiska indianer (om de infödda amerikaner används benämningen indianer emellanåt i denna text eftersom det är den benämning som förekommer i de flesta westernfilmer) och monumental vildmark som uppenbarade sig som horisont gavs associationer till en förcivilisatorisk era. Detta passade storslagna epos med den historiska bilden av emigrerande nybyggare som korsade delar av kontinenten i hästvagnar för att söka en ny boplats i okänt land.

Övergången till talfilm tillförde westernfilmer av indianers krigstjut, avfyrade revolverskott och dundrande hästhovar. Fast precis som musikalen kunde uppstå och frodas med ljudfilmens lansering tillkom ett nytt inslag i westernfilmen: den sjungande cowboyen. Roy Rogers och Gene Aurtry hette två av de mest livaktiga i denna kategori som dock skulle dö ut efter något decennium.

På den tiden det bjöds på matinéfilm var western en av genrerna som återkom tätt. Matinéer var viktiga för vissa filmbolag, men innebar inga kioskvältare och därför var de tvungna att produceras till låga kostnader och i större mängder. Ur sådana krav kunde långa serier av filmer med samma hjälte eller hjältar uppstå. En av de största succéerna utgick från den fiktiva hjälten Hopalong Cassidy som spelades av William Boyd i sammanlagt 66 filmer(!) under särskilt 1930- och 40-talen. Filmerna som var moraliskt uppbyggliga strömlinjeformades för tv-publik i olika åldrar.

Storhetstid

1940- och 50-talen utgör en storhetstid för westernfilmen. Filmvetaren Paul Simpson skriver: ”Under 1940-talet blev Hollywoods västern en mer cynisk, psykologiskt komplex plats där hjältarna hade skavanker, skurkar sympatiska och traditioner ifrågasattes” (fritt översatt).

Även om dylika tendenser kunde skönjas fanns det definitivt filmer där fåran mellan hjältarnas och skurkarnas moralnormer fortfarande var djupt grävd. Det är överhuvud svårt att ställa distinkta jämförelsemodeller i genren före och efter 1940-talet. Det går redan under stumfilmseran att hitta en mängd avvikande drag i produktionerna. Idén om en linjär utveckling mot det mer komplexa i westerngenren är en omhuldad idé som definitivt kan ifrågasättas.

Men det går att finna exempel på en tvetydighet som fortsätter under 1950-talet med hjältar spelades av Burt Lancaster och Kirk Douglas. Ett exempel som nämns av Simpson är The Ox-Bow Incident, en film som ibland får bära epitetet som den första ”grown-up” western på grund av att den innehåller en social diskussion, i detta fall rättfärdigheten i lynchning. Simpson nämner vidare High Noon (1952) där det finns en förtäckt kommentar riktad till Joseph McCarthy, den amerikanska senatorn som vid denna tid låg bakom att regissörer brännmärktes om de inte gav sitt öppna patriotiska stöd och därmed läts rentvås från misstankar om sympatier med de röda, kommunisterna.

Nedgång

Det går inte att hitta någon punkt där nedgången sker för westernfilmen utan det handlar om en succesiv tillbakagång. En nådastöt för genren brukar tillskrivas det kommersiella haveriet Heaven’s Gate som gick upp på biograferna 1980 och som slog rekord i budget och uteblivna intäkter. I filmhistoriska redogörelser brukar Heaven’s Gate anges som ett slags nollpunkt för westernfilmen eftersom industrin därefter inte vågade lita till publikens gunst för genren, men frågan är om detta inte är ett försök att förenkla filmhistorien genom att tillskriva enstaka filmers mottagande hos publiken för stor betydelse. TV-serien Krutrök (Gunsmoke) hade lagts ned 1975, flera år innan Heavens Gate gjordes. Detta efter 20 säsonger, vilket är rekord för TV-produktioner med westerntema. Bröderna Cartwright (Bonanza) hade lagts ned två år tidigare efter 14 säsonger.

Men trenden var inte entydig. Familjen Macahan (The Macahans) som drogs igång 1976 blev – åtminstone i Sverige och flera andra länder i Europa – en stor framgång även om den ”bara” sändes i 25 avsnitt. Att fiktion med westerntema även på 1980-talet kunde dra till sig stora tittarskaror bevisade Lilla huset på prärien (Little House on the Prairie), vilken spelades in under nio år fram tills 1983. Förvisso kan den ses som lättsmält familjeunderhållning riktad till en bred målgrupp och med relativt lite gemensamt med den typiska westernfilmen.

Det går att se ett samband mellan westernfilmens nedgång och actionfilmens uppgång under 1970-talet. Westernfilmens långa era som en livaktig genre sträckte sig ungefär till och med 1960 före nedgången inleddes. Någon återkomst i nivå med den tidigare eran har inte skett – när det ibland pratas om westernfilmens återkomst och så vidare handlar det snarast om kortsiktiga trendobservationer under perioder då produktionen av westernfilmer är något extra frekvent.

Spaghettiwestern, nostalgiska uttryck och post-western

För en handfull dollar (A Fistful of Dollars) spelades in i Italien 1964 och räknas ofta som den första så kallade spaghettiwestern. Denna ”undergenre” baserades på produktioner med låg budget, men det hindrade inte flera kommersiella succéer. De kommersiella framgångarna ledde till att formeln duplicerades i allt fler produktioner i vad som skulle kulminera 1968 då det spelades in mångdubbelt fler westerns i Italien än i Hollywood. Clint Eastwood injicerade testoron till westernfilmen, vilket tycktes vara rätt recept för kommersiell framgång. Viktig för dess kommersiella slagkraft var troligtvis de frekventa våldsscenerna, ofta av stiliserad art dessutom.

Samarbetet mellan Sergio Leone och Clint Eastwood, den ena bakom kameran och den andra framför kameran iförd en poncho och rökandes cigarr, utmynnade i flera westernfilmer som blivit bestående i det populärkulturella medvetandet. Idag är det många som mer förknippar genren med dessa filmer inspelade i Italien på 1960-talet än exempelvis John Fords och Delmer Davies verk under storhetstiden.

Var populariteten ligger kan förmodas vara i sådant som dess intensitet á la actionfilmen där dramats knutar i hög grad löses upp med strider och att hjältens fasad i form av Clint Eastwood kan bära upp den ubercoola dugligheten i strider. Expertisen att hantera en revolver var inget nytt i genren, men snarare hans sätt att axla hjälterollen. ”Man with no name” passar bra då gestalten inte har en egentlig förankring i miljön, han är snarast som en formbar karaktär placerad i westernmiljö och i passande utstyrsel.

Att se actionfilmens uppgång som på bekostnad av westernfilmen eller att se actionfilmen som en modernare form av western är ett perspektiv, men det är inte fråga om ett givet samband. Det är också möjligt att peka på en nedgång inom western redan innan actionfilmens etablering. Det går rentav att argumentera för att western redan före actionfilmens utbredning själv började anta drag av actiongenren in spe. De många 60-talswesterns där våldet eskalerade och utrymmet för övrig skildring reducerades kan omvänt ses som actionfilmens föregångare. Filmer som Peckinpahs Det vilda gänget visade redan 1969 en råare grundton och mer explicit våld. Precis som i The Professionals (1966) några år tidigare var inte revolvrar och gevär nog, nu var dynamit och kulsprutor en del av repertoaren. Även stilmässigt förebådade Det vilda gänget en del av de visuella inslagen som skulle bli återkommande. Till exempel en grupp män som rider mot kameran i slow motion och med bistra miner.

Under 1920-, 1930- och 1940-talen var westernfilmens gyllene era åtminstone sett till mängden produktioner av filmer. I slutet av 1950-talet märktes en avsevärd minskning i antalet filmer och trenden höll i sig under 1960-talet. En delorsak som framförts angående den minskade produktionen av westernfilmer under 1960-talet är Vietnamkriget som blåste luften ur den amerikanska självbilden. En genre där ett nyckelelement är att gestalta landets historiska bravader och legendstoff låg knappast rätt i tiden när högteknologiska stridsflyg lyfte från amerikanska hangarfartyg för att bomba vietnamesiska bönder.

Genren förlorade allt mer i aktualitet för varje dag, vilket förvisso är sant per definition då den skildrar en historisk period. Kanske var den helt enkelt predestinerad att minska i attraktionskraft och med tiden alltmer leva vidare i form av nostalgi.

Att genren anade sitt öde är intrycket som ges. Att den tar farväl av sina storhetsdagar, att den i självkommenterade manér delger att den är på väg att bli ersatt av något nytt. Det är slående hur filmerna på 1950- och 1960-talen i allt högre grad porträtterar bedagade hjältar och en tid av övergång samtidigt som filmgenren förlorar mark.

Den westernfilm som på 1960-talet alltmer levde på nåder visade upp en vilja att bredda motivsfären. Förnyelseförsöken i denna riktning är många och kan märkas i filmer som Lonely are the Brave (1962) där en del av berättarinslagen från western känns igen och likaså delvis miljön, men som möter det samtida. The Misfits (1961) och Hud (1963) är två andra 60-tals filmer som genremässigt gränsar till western, men är en form av post-westerns. I Hud bär man alltjämt jeans, boots och cowboyhatt. Saloonerna är dock caféer och planktrottoarerna har blivit markbelägen sten och så vidare. Hud som spelas av Paul Newman är son till en ranchägare. I detta fall är inte boskapen hotad av tjuvar utan en smitta.

I modern tid

Någon distinkt utveckling för westernfilmen under 2000-talet är svår att urskilja förutom allmänna tendenser som gäller filmen överlag. Det finns å ena sidan en ambition att berätta historiefaktiskt, å andra sidan är detta ofta bestående av karaktärer med stripigt, fett hår och jord under naglar – och den romantiske hjälten är helt ur sikte. Det finns också en högst påtaglig vilja att uppvisa grymheter som begicks vid denna tid utan censur. Som också kan vara en kvinna på utedasset med tidningspapper eller en äldre gummas tand som dras ut på gammalt hederligt vis, det vill säga utan bedövning och med tång. En del av försöken till realistisk känsla svepts i vilket fall bort av de hesa Hollywoodrösterna som skådespelarna allt oftare begåvats med.

En annan tendens som visar sig i westerns på 2000-talet är att kvinnor ges större utrymme och också agerar i mer än sekundära roller. I The Missing (2003) är Cate Blanchetts karaktär en kvinnlig motsvarighet till Ethan i The Searchers som ska hämnas mannens död och finna sin bortrövade dotter.

© Oskar Strandberg för Filmhistoria.se

‹ Översikt genrerWestern - Del 3 ›

Källor:
Rough Guide (2006), Paul Simpson
https://en.wikipedia.org/wiki/Hopalong_Cassidy
http://www.filmreference.com/encyclopedia/Romantic-Comedy-Yugoslavia/Westerns-THE-WESTERN-IN-DECLINE.html

Tillbaka till toppen av sidan